Belenius

Emma Bjurström – Absentminded deformation

22.11—22.12.2018

English text below

Det finns en rörelse, mer som en viskning från den gamla skolans klassiker via samtidens mästare rakt in i Emma Bjurströms måleri. Med precision amplifierar hon och kastar på samma gång nytt ljus på det som tidigare befunnit sig i bakgrunden, så att det via hennes hand hamnar i förgrunden och blir återvitaliserat. Bjurström talar om hennes måleri som en motreaktion till själva förståendet, människans drift att uppdela och kategorisera. Detta till trots uppenbarar duken motiven kraftigt utan att ta bort gåtfullheten. Däri ligger magin utan att på något sätt stå för en glättig realism. Man sugs in i målningarna och lyckosamma är de som får se och uppleva den förtrollningen – åtminstone för en stund.

Det finns ett tänkt tabu, en barriär kring att uppdatera klassikerna. De står ofta för sig själva och det finns en kollektiv överenskommelse att låta de stå kvar där på andra sidan. Likt den tyske målaren Neo Rauchs figurativa alster som består av abstrakta surrealistiska färgskalor utmanar Bjurström denna tanke och vågar det förbjudna. Det är som en performativ utsaga likt när domaren säger ”du döms till”, eller den religiösa ceremonimästaren säger ”härmed förklarar jag er gifta” att sjunka in i måleriet. Saken i sig förändras enligt den kollektiva uppfattningen, det som tidigare förhöll sig på ett visst sätt har transformerats till någonting nytt. Bakgrunden blir till förgrund, det dolda uppenbarat och allting tycks ögonblickligen befinna sig i harmoni. Är Bjurström domaren och ceremonimästaren? Det krävs ett nu och ett då för att definiera förändringen som skett.

Deformation är inom materialvetenskap en förändring av form eller storlek hos ett objekt till följd av pålagda laster. Klassikerna viskar från ena sidan och de nya klassikerna står som en reflektion i spegeln men förändrade. Kollektivet har närvarat i processen och vittnat om att förändringen är fullbordat, ja, någonting har skett. Vi håller med om att det har skett, så frågan är var skriver vi under? Deformeringen är inte nödvändigtvis någonting förfulande eller negativt, tvärtom skapar det som i alla kreativa processer nya vinklar, insikter och relationer via de gamla materialen eller idealen. I en värld som enligt vårt kollektiva tankegods är dualistiskt måste dessa ting ständigt stå i dialog med varandra. Måleriet som Bjurström kommunicerar med gör just detta men så mycket mer.

Moderniteten har jobbat för att separera förnuftet och känslan, att allting ska ha sin självklara plats och strängen ska spännas mellan två punkter. Bjurström nyttjar detta men utforskar de nya gränserna som existerar, det som är gränslöst och upphöjt.

/Valter Sydén, november 2018

———————————————–

There is a movement, much like a whisper from the ancient elevated classics via the masters of our time that flows through Emma Bjurströms painting. She amplifies and throws new light directly at that which previously existed in the background. By her hand it ends up in the foreground and become revitalized with great precision. Bjurström comment her painting-style as a counter-reaction to the understanding itself, the human desire to divide and categorize. Yet the canvas reveals the motifs vigorously without hindering its enigma. That is the magic of it yet not becoming some exulted realism. One gets sucked inside the paintings and blissful are those who gets the chance to see them, but for a while.

There is an imaginary taboo, a barrier if you like surrounding the idea of updating the classic masterpieces. They often stand for themselves, and there is a collective agreement letting them stand over yonder. Much like the German painter Neo Rauchs’ figurative works that concist of abstract and surreal colours, Bjurström challenges this strain of thought and dares the forbidden. It is just like a performative dictum when the judge announces “I hereby sentence you to” or the religious master of ceremonies says “I now declare you man and wife” to succumb into her paintings. The collective view changes the thing in itself, what used to to in a certain way has changed into something new. The background turn into foreground, all that is hidden is unveiled and everything seems to be in perfect harmony. Is Bjurström the judge and our master of ceremonies? To define change, one needs a now and a then.

Deformation is change in form or size in an object when different loads/materials are added. The classics whisper from one side, and the new ones stand as a reflection in the mirror but changed. The collective has been present in the process and testifies that the change is ready, yes something has transformed. We all agree on this, so the question is where do we sign? Deformation does not necessarily have to mean something ugly or negative, but rather like in all creative prcesses give birth to new ideas, realizations and relationships via the old materials or ideals. In a world that according to our collective mindset is dualistic, these things have to stand in dialogue with each other. Bjurström communicates this via her painting, but also so much more.

Modern times have tried to separate reason and feeling, everything shall be in its right place and the wavelenght needs two points. Bjurström uses all this but explores the new boundries that exist, that which is borderless and elevated.

/Valter Sydén, November 2018