Belenius

Leif Elggren — Semlan

25.02—25.02.2020

The bakery was located in the corner of Kungsgatan / Repslagaregatan, it was called Kladdas, on the bottom floor with tiny cottage windows facing out towards both streets, sometimes wide open and the smell of fresh baked bread was heavy over the intersection, sometimes you could see Kladda herself in there dealing with baking pans and doughs, it was exiting to behold the commotion when me and my mother passed by, especially during the seven weeks before Easter, specifically on Tuesdays since it was during these the Tuesday buns took form, a sweet materialization took place inside, seven Tuesdays a year one had the chance to enjoy these exquisite pastries, it was totally forbidden back then to bake and sell them any other time of the year, no more, no less, these days were easy to miss, but my parents were as delighted as I, so usually it ended up with seven buns a year, not too many perhaps, yet they worked its magic, my parents ate them with milk, me without.

During the remainder of the year I was set to make do with the books about the private investigator Ture Sventon by Åke Holmberg, where the fantasies carried on, he was totally obsessed with semlor, even addicted, instead of whiskey ‘twas semlor, he had a direct line with Rotas, a bakery across the street where semlor were available every day, they were made in secrecy, illegally and they were only for those lucky enough to have the password, the correct password, otherwise no semlor, Ture had both the password and the need, he consumed many a day, all year round, like a Schlaraffenland, a ungraspable dream to those who only could have seven Tuesday buns a year.

– Any who, all of this formed the mythological and pleasurable background for me that I in 1976 at the Royal Academy of arts made an engraving of a Semla in a 1mm thick copperplate, the only copper engraving I ever did that I actually felt content with, and this in a time when semlor were available for several days in a row alas under a short period in spring, a new time when rules and traditions slowly had begun to diminish.

The copper engraving, the image of the semla, had also been preceded by an early interest in Emanuel Swedenborg and his work, his Dreambook in particular which confirmed my own compulsion with sleep and dreams, the partnership with the old seer of visions have resulted in numerous records, books and other projects, and there’s a stimulating legend that says that he the last ten years of his life lived practically only on semlor and hot milk, a nutritious note that fuelled my collaborations with friends and colleagues such as Thomas Liljenberg, Lotta Melin, Mats Gustafsson, Charlotte Engelkes, William Ransone, Michael Esposito to name a few.

Another artist who worked with Swedenborg and semlor is Madeleine Aleman who back in 2010 did a performance in the replica (built 1989) of Emanuel’s summerhouse in the courtyard of Mullvaden Första in Stockholm, the original was moved in 1896 to Skansen in Stockholm, where it still stands today.Another person who is strongly connected to semlan and its history is His Royal Highness King Adolf Fredrik (the father of Gustavius III) who died in 1771 after having overdosed on semlor and hot milk at the Royal Castle in Stockholm. Swedenborg died one year later.In 2010, at gallery Passagen in Linköping, I offered personnel and co-workers semlor after helping me installing an exhibition. Marja-leena Sillanpää arrived later, after the semlaparty, but instead of eating her semla she placed it in a glass vitrine, where it stands the entire exhibition period, incorporated (expropriated) like a work of art, the bun dries, the cream turns yellow, but almost all parts of the bun remain its shape, form and color, that bun is now 10 years old.

(Kladda = Smudge)

Leif Elggren, February 2020

 

Det låg i hörnet av Kungsgatan och Repslagaregatan, kallades för Kladdas, bageriet alltså, låg på bottenplan med små stugfönster ut mot båda gatorna, ibland stod fönstren öppna och doften av nybakat låg tung över gatukorsningen, ibland syntes Kladda själv därinne i full färd med att hantera plåtar och degar, det var lockande att titta in när vi gick förbi, min mor och jag, särskilt under de sju fasteveckorna innan påsk, och särskilt då under dessa veckor på tisdagar för det var då tisdagsbullarna tog form och plats, en ljuvlig materialisering pågick därinne, sju tisdagar på året då det fanns en chans att få avnjuta dessa läckra bakverk, det var totalt förbjudet på den här tiden att tillaga och försälja dessa godingar någon annan dag under hela året; sju dagar, ingenting annat, lätt att missa, men mina föräldrar var lika förtjusta som jag, så det blev oftast sju bullar per år, inte mycket kan tyckas, men de hade sin verkan i alla fall, föräldrarna åt dom med varm mjölk, jag utan.

Resten av året fick jag hålla tillgodo med Åke Holmbergs böcker om privatdetektiven Ture Sventon, där fick fantasierna fritt utlopp; han var totalt besatt av semlor, för att inte säga beroende, istället för whisky så var det semlor, han hade direktkontakt med Rotas, ett konditori tvärs över gatan där det fanns semlor året om, de bakades i hemlighet, illegalt, och det funkade bara för de som hade lösenordet, rätt lösenord, annars blev det inget, Ture hade lösenordet och begäret, han åt semlor flera gånger om dagen, året runt, som ett Schlaraffenland, en obegriplig dröm för en som bara fick sju tisdagsbullar om året. – Nåväl, detta utgjorde nog en mytologisk och lustfylld bakgrund till att jag 1976 på Kungl. Konsthögskolan graverade bilden av en semla i en 1 mm tjock kopparplåt, det enda kopparstick jag gjort som det blev någonting med, och detta var i en tid då semlor fanns att tillgå flera dagar i sträck, men fortfarande bara under en kort period på våren, en ny tid då regler och traditioner sakta hade börjat lösas upp.

Kopparsticket, bilden av semlan, hade också föregåtts av ett tidigt intresse för Emanuel Swedenborg och hans arbete, särskilt då Drömboken som bekräftade min egen upptagenhet av sömn och dröm, och samarbetet med den gamle andeskådaren har resulterat i ett flertal skivor och böcker och andra projekt, och det finns en stimulerande legend om att han de sista tio åren av sitt liv levde i stort sett bara på semlor och varm mjölk, en näringsrik information som utgjort bränsle för samarbeten med vänner och kollegor som Thomas Liljenberg, Lotta Melin, Mats Gustafsson, Charlotte Engelkes, William Ransone, Michael Esposito, m.fl. En annan konstnär som arbetat med Swedenborg och semlor är Madeleine Aleman som 2012 gjorde en performance i repliken (som uppfördes 1989) av Emanuels lusthus inne på gården i kvarteret Mullvaden Första, originalet hade flyttats redan 1896 till Skansen i Stockholm, där det står än idag.

Ytterligare en person som är starkt knuten till semlan och dess historia är Konung Adolf Fredrik (far till Gustav III) som 1771 dog efter att ha överdoserat med semlor och varm mjölk på Stockholms slott. Swedenborg dör ett år senare.

2010 bjuder jag personal och medarbetare på semlor i samband med en utställning på konsthallen Passagen i Linköping. Marja-leena Sillanpää anländer senare, efter semmelfesten, men istället för att äta sin semla placerar hon den i en glasmonter där den står hela utställningsperioden, inkorporerad (exproprierad) som ett konstverk, bullen torkar, grädden gulnar, men alla delar behåller i stort sin form och färg, den semlan är nu tio år gammal.

Leif Elggren, februari 2020

——————————————————————

Fettisdagen är den heligaste av dagar för alla som uppskattar bakverket semla, vilket med samma liknelse då kan sägas vara den heliga Graal. Traditionellt sett avnjuts den innan fasteperioden börjar inför påsk, som startar dagen efter med askonsdagen.

Semmelbranschen räknar årligen med en försäljning på 40 miljoner semlor, vilket omsätter miljardbelopp för nämnda bransch. 55% av svenskarna uppges köpa en semla under fettisdagen, vilket får en att fundera vilka dagar resten av befolkningen köper sina semlor. Karnevalen / matorgien innan fastan varar blott i tre dagar, men semmelsuget har vida trumfat den asketiska och spirituella förberedelsen inför påsken.

Bakverket bestående av en enkel bulle utav vetemjöl, grädde och mandelmassa finns omnämnda i urgamla medeltida manuskript, däribland den för boktryckarkonsten så viktiga Gustav Vasas bibel utgiven år 1541. Själva namnet kommer från latinets Similia vilket betyder just vetemjöl. Fordom fanns större frihet för vad man kunde stoppa under locket på fastlagsbullen. Nunnor i kloster sägs ha bakat semlor lägligt innan fastan började, och gömt allsköns läckerheter såsom kalops, kärnat smör eller andra fettrika livsmedel som nogsamt doldes för abbedissans stränga blick. Man kan se framför sig hur nunnorna förnöjsamt pausade sin askes på dagarna under fasteperioden.

Fastan har i svensk tradition inneburit att man avstår från något extraordinärt, såsom alkohol, sötsaker, kött eller andra köttsliga aktiviteter. I dag är det inte ovanligt att människor som fastar gör en digital detox och håller sig undan datorer och mobiler.

Symboliken i detta minner om att stanna upp och fundera vad i livet som är viktigt. 

När brödransoneringen februari 1917 till följd av det då rasande första världskriget infördes skrevs artiklar och insändare i morgontidningarna om hur man minsann inte tänkte avstå från semlan – ens i hungersnöd. Ur Svenska Dagbladet 16/1 1917 inför brödransoneringen: ”hur ska det nu gå med de särskilt för det yngre släktet begärliga semlorna, som äro en så nödvändig ingrediens i fettisdagsmåltiderna. I folkhushållningskommissionen har man icke något sinne för en sådan detalj i utspisningen – semlorna kunna ju i värsta fall undvaras. Men brödbyrån i Örebro har inryckt en bestämmelse enligt hvilken tillgången på fettisdagsbullar blifvit tryggad för denna ort”.

Valter Sydén, februari 2020