Belenius

Sara Wallgren — Anchor and Relay

21.09—15.10.2017

Känslan i Sara Wallgrens verk har en uttalad materialitet. Jag tänker på funktionella konstruktioner vackert snickrade i trä. Och blyerts; teckningarnas uppdelade ytor fyllda av timmar, tecknade till ett flimmer. Men även akrylglas och kolpulver; litet mer genomsiktligt, liksom den luft som också spelar en roll för ibland knappt hörbara ljud. Luftformer, svängningar. Varje del i verken utsätts för lika stort tryck. Vad menar jag med det? Lyssna på György Ligetis Atmospheres. Ett väldigt verk för full orkester, där de många stämmorna hör ihop med varandra, som i en klassisk fuga. Varje notrad är en väg in i verket, men i otåligt tempo trängs de alla samma till ett kluster. En klang blir en oväntad vägg, som samtidigt är en port in i verket, där både tonsättaren och lyssnaren möts. Ligeti kallade det mikropolyfoni. Så kan jag också uppleva Sara Wallgren.

Jag menar inte att jämföra nya ljudskulpturen Movement of Beginnings med Ligeti. De är olika slag, utom i förbindelsen mellan det minsta elementet och den brusande ytan. En process synliggörs, den process som ju är själva rörelsen mellan konstverket och betraktaren. Hennes luftorgel och hennes teckningar är alla beroende av just denna rörelse. Och i förbigående vill jag också peka på det synestetiska draget i hennes verk. Mellan klang och teckning finns förbindelser.

Ytorna i sin utsträckning är det minutiösa arbete som syns vid första blicken. Men de är också ett slags behållare. Om jag ser verken så blir de kärl för hennes intentioner, kunskap och sökande, som drivit fram verken. Alltså den konstnärliga processen fram till en yta färdig för mötet med betraktaren. Eftersom jag vet hur minimalt hon arbetar, tänker jag mig en mycket differentierad, utsträckt process. Meditativ, visst, men framför allt laddad av aktivitet och associationer.

Betraktaren bjuds ytorna på dessa slutna kärl. Kopplingen mellan före och efter, framför och bakom, är ett slags översättning, en transponering, som tydligt syns i teckningsserien Discontinuances; avbrott i sändningarna, ett glapp, som betonar just detta före och efter, framför och bakom. Förbindelsen mellan sändare och mottagare, det saknade och efterlängtade, är bruten. Med teckningarna upprättar vi som betraktare en bro över detta brott; en ny förbindelse görs möjlig. Villkorlighet och skörhet syns.

Är ytorna slutna? Ja, men bara till synes. För genom teckningen – ”klustret” – sipprar också Något ut. Då jag länge betraktar en teckning får jag en känsla som om ögat vore min hand, som sveper över dess yta, och att jag då överraskas av alla skarpa hålrum som på ett rivjärn.

Luftorgeln synliggör ju detta och ger verken ett soundtrack. Det är nog ingen tillfällighet att skulpturens kropp är genomskinliga behållare, kärl, som innesluter kol. Tolv tangenter har betraktaren till förfogande, tryck ner och blicken blir hand som blir hörsel. Ett ackord, en ensam ton, och luft pumpas ut över koldammet, som rör sig, registreras, överförs till datorn, som ger ljud. På ett slumpartat vis, men till viss del går upplevelsen att reglera. Det lätta anslaget och rörelserna, som liknar andetag inför våra ögon, skapar genomskinliga spröda tonstrålar. Det genomsiktliga rimmar väl med skulpturen av akrylglas och smäckert trä. När jag på detta vis sticker fingrarna i hennes verk möter jag samtidigt teckningarna på ett annat vis. Och blir varse alla förslag på upplevelser och läsningar, som sipprar genom ytans kluster. Del vid del i samspel som vore det skrift.

Så överlämnas verken nästan bokstavligt till mig som betraktare. Jag möter hennes teckningar och alla de förslag som myllrar på den mättade ytan. Språk, tänker jag, hur dess ytor förbinder oss med varandra, intensiteten i mängden, genomsiktligheten och flimret; det omsätts till kropp, till någon som finns på andra sidan av dessa utspända, flimrande, genomtecknade ytor. En sorts membran. Ett par rader av Amalie Smith kan väl sammanfatta mina tankar om Sara Wallgrens nya verk: ”I sprog får koncepter, sansninger og billeder krop /…/ , og i lesning og lytten omsættes denne krop till koncepter, sansninger og billeder.”

Thomas Millroth

Anchor and Relay