Belenius

Timothy Crisp – Chimär

23.05—19.06.2020

Galleriets öppettider är torsdag-fredag 13-17 samt lördag
13-16. Till följd av covid-19 utbrottet håller vi endast galleriet öppet för 4 personer åt gången. Vänligen kom endast om du är frisk och är symptomfri. Vi ber er boka tid med oss om ni vill se utställningen utanför de ordinarie öppettiderna.

Under vernissaget kommer Timothy Crisp bjuda på en livestream där han guidar oss igenom utställning via galleriets instagramkonto mellan 13-14. Vi ber er att forma en kö utanför galleriet med minst två meter mellan er under vernissagen för Timothy Crisp.

Tack för förståelsen!

——————

The gallery will be open Thursday-Friday 13-17 pm
and Saturday 13-16 pm. Due to the ongoing covid-19 outbreak we will only open the gallery for 4 people at a time.
Please only come if you are healthy and free of symptoms. Please book in advance if you want to see the exhibition outside public opening hours.

During the opening of Timothy Crisp the artist will do a livestream from the gallery guiding us through the exhibition at 13-14 pm. The public opening will take place 14-16 pm. We kindly ask you to form a que outside the gallery with 2 meters between one another during the opening of Timothy Crisp.

Thank you for your understanding!

——————

(English below)

I Timothy Crisps differentierade bilduniversum återges tidlöst vyer från det som varit, är och komma skall, och motiven är höljda i dimma. De är på intet sätt diffusa, utan tvärtom skiner de klart, men dimman får stå för mysteriet de härbärgerar. Inledningsvis kan de tes kusliga eller rentav sorgliga, men de är inte utförda med sorg i tanke eller handling, utan vi ser dem som sådana eftersom samhället gärna gömmer undan det ödsliga och sorgsamma. Kanske är det också kusligt att skåda in i kristallkulan och bli påmind om hur det varit och kanske är framtiden kuslig för att vi tror att den är dystopisk. Kretsloppet i naturen fungerar så att död ger liv, mikroorganismerna som festar på det döda lövet ser inte det som en grymhet, utan denna aktivitet utmynnar till sist i den blommande häggen. Detta fångar Crisp i hinterglasmålningarna med svärta och precision när han avbildar vägen saker tar.

Kroppar, genomskärningar, uppfinningar och vetenskapliga objekt avbildas med en spegelvänd teknik där Crisp skrapar ned till glaset och sedan adderar färg och gnuggar in pigment. Vitriner fångar ögat, det som visas där är inte gömt utan för allmän beskådan. Likadant fungerar glaset hos Crisp då allting ristas från baksidan tills det syns genom glaset. Detta föder en nyfikenhet till motivet som tillkommer först i Crisps process, och bakgrunden utförs sist. Det är tekniken som driver honom framåt, den traditionella vinkeln på bildkonsten med ett avbildande som mål utmanas i hans egna bildvärld, de tekniker med vilka han utför verken är själva verket men likväl blir det en färdig bild till slut, men för honom är studiet av tekniken ett av delmålen.

I utställningen 2020 visas nya verk föreställande genomskärningar och arkitektoniska 3D-överblickar föreställande överlevnadsbunkrar, livbåtar och munkceller. Det sistnämnda har sedan uråldern återfunnits uthuggna i bergen, högt och oåtkomligt för den vanliga människan. Man sökte sig dit för askes och avskildhet. Munkcellen beskådas inifrån men Crisp blottlägger dess arkitektur och överblickar med hinterglasmålningarna det som tidigare inte haft strålkastarljuset på sig. På samma vis ligger det till med bunkrar, höljda i sekretess med militära strategiska positioner i åtanke är de insprängda på platser konstruerade för att inte ses eller förstås. Kamouflaget är naturligt i munkcellerna och bunkrarnas väsen, som hemliga undervattensgrottor omöjliga att utforska och hitta. Crisp tillverkar dem utifrån efter hans egen fantasi och utforskar kamouflagets essens genom målningarna. Ständigt manar Crisps omvända perspektiv till en nykter utvärdering av sakernas tillstånd – en blottlagd bunker, temat från Crisps andra serier med dystopiska bilder som ändock inte skapades med dystopin som förebild. Det är genomskärningar och konstateranden som visas i verken. Man kan aldrig se utsidan från insidan och vice versa, men helheten av studiet blir en mental 3D-skiss där allting blottläggs. Crisp bygger en slags tidlös minneslund.

De arkitektoniska elementen återges både figurativt och abstrakt i Crisps gärning. Komplicerad geometri möter motsatsen i det multidisciplinära bildhantverket. När så mycket i tidsandan handlar om lättja och vulgaritet blir Crisps bilder en kristallklar påminnelse om tidens rättvisa grymhet, att all kamp mot förruttnelse och gistenhet inte kan mynna ut i mer än i det tidlösa kretsloppet. Munkcellen förblir i berget oavsett vad som händer i framtiden, ödsliga zoner och byggnationer är och förblir i vår värld när de viskar om att de finns där, trots att ingen kanske hör på eller förstås deras nytta.

Text Valter Sydén, översättning Marcel Engdahl

——————

In the image universe of Timothy Crisp, timeless views are depicted of what has been, what is, and what will be. All while the motifs are shrouded in misty gloom. While they are not dispersed, but on the contrary shine clearly, the fog may denote the mystery they possess. Initially they may seem uncanny or even downhearted, but they are not performed with sorrow in thought or action but rather we see them as such, since society willingly hides away the wretched and the despairing. Perhaps it is also eerie to gaze into the crystal sphere and be evoked of what it has been like before, and that the future appears lurid because we think it is dystopian. Nature’s cycle so worksthat death awards life. The microogranisms that feasts on the dead leaf do not see it as ferocity but preferably this activity eventually discharges in the flowering bird cherry. With blackness and precision, Crisp captures this in the reverse glass paintings as he depicts the path of things.

Bodies, cross-sections, inventions and scientific objects are depicted using a mirrored technique wherein Crisp scrapes down to the glass, adds colour and then rubs in pigments. Display cases or vitrines catches the eye, and what is exhibited therein is not concealed but is for everyone to behold. Crisp’s glass performs in a similar fashion since everything is carved, incised from the rear until it is visible through the glass. This adds curiosity to the motif that comes first in Crisp’s process, and lastly the background is completed. It is the technique that impels him onwards. The traditional perspective of visual art with depiction as objective is challenged in his own visual world; the techniques with which he executes the works are in fact the works themselves, but it nevertheless becomes a accomplished image in the end. But for Crisp, the study of the technique is one of the subgoals.

The 2020 exhibition displays new works depicting cross-sections and architectural 3D overviews of survival bunkers, life boats and monastic cells. The latter has since ancient times been found carved into the mountains, lofty and beyond reach for the common man. One went there for seclusion and asceticism. The monk’s cell is observed from the inside but Crisp exposes with his reversed glass paintings its architecture and overview, thus sheding light on what had previously not been the spotlight. Similarly, there are bunkers mantled in secrecy with military strategic positions in mind. They are blasted into locations designed not to be seen nor understood. In the nature of bunkers and monastic cells camouflage is inherent, like secret underwater caves impossible to explore or to find. Crisp produces them from the outside according to his own imagination and explores the essence of the camouflage through the paintings. His inverse perspective constantly calls for a sober evalution of the state of things—­an uncovererd bunker; the theme from Crisp’s other series of dystopian images that were, nevertheless, not created with dystopia as a model. The works show the cross-sections and findings. You can never see the outside from the inside and vice versa, but the entirety of the study becomes a mental 3D sketch where everything is laid bare, and Crisp builds a type of timeless memorial grove.

The architectural elements are represented both figuratively and abstractly in Crisp’s act. Complex geometry meets the opposite in multidisciplinary picture craft. In the spirit of our time, when so much is about idleness and vulgarity, his images become a crystal clear reminder of the righteous cruelty of time and that the struggle againt putrefaction and leakiness cannot end in anything but the unvarying cycle of nature. The monk’s cell remains in the rock no matter what happens in the future. Desolate zones and constructions are and remain in our world and though no one may hear or understand their avail, they whisper that they are there.

Text Valter Syden, translation Marcel Engdahl

 

Chimär, 2020, Fumage, reversed glass painting, 100 x 100 cm
Life Capsule I, 2020, Fumage, reversed glass painting, 100 x 100 cm
Fall out, 2020, Fumage, reversed glass painting, 100 x 100 cm
Formation, 2014, reverse glass painting, dry point, 20 x 14 cm
Isolation, 2019, Fumage, reverse glass painting, dry point, 29 x 29 cm
Garden, 2010, reverse glass painting, dry point, 36,5 i diameter
Submerged, 2018, reverse glass painting, dry point, 15 x 15 cm
Capsule, 2020, Fumage, reverse glass painting, dry point, 14,5 x 10 cm
Hives, 2017, reverse glass painting, dry point, 10 x 9,5 cm
Community, 2017, reverse glass painting, dry point, 13 x 9,5 cm
Public Barrier, 2019, reverse glass painting, dry point, 12 x 8,5 cm
Meridianer I, 2014, reverse glass painting, dry point, 60 x 93 cm
Carcass III, 2012, reverse glass painting, dry point, 10 x 10 cm
Carcass II, 2012, reverse glass painting, dry point, 10 x 10 cm
Carcass I, 2012, reverse glass painting, dry point, 10 x 10 cm
Catcher, 2013, reverse glass painting, dry point, 10 x 10 cm
Rusty Antenna, 2013, reverse glass painting, dry point, 13 x 10 cm
Rusty Tower, 2013, reverse glass painting, dry point, 8 x 6 cm
Blue Antenna, 2012, reverse glass painting, dry point, 12 x 7,5 cm