Utställningsperiod: 14-31 maj

Vernissage torsdag 14 maj 2015 kl 17-21: Invigning av galleriet och vernissage med gravöl från Bordellens Bryggeri i samarbete med Jan Håfström

Zimm Hall, Dalagatan 20, Vasastan/Norrmalm
Öppettider: torsdag – söndag kl 12-16

Torsdag 14 maj 2015 öppnar konstgalleriet Zimm Hall på Dalagatan 20 i Stockholm. Först ut är utställningen Gravöppning med Leif Elggren, Joakim Forsgren och Jan Håfström. Zimm Hall är ett forum för forskningsrelaterad samtidskonst och drivs av Mattias Bäcklin, konstnär, Mikael Goralski, konstnär och Malin Zimm, arkitekt.


Presskontakt, bildförfrågan:
Malin Zimm 08-4022552, Mattias Bäcklin 0708308140

To celebrate 40 succesful years as one of the most forward-looking and progressive arts organisations in Sweden, Index organises an art auction with works by artists who have exhibited here in the past and friends of the organisation. Index invites you to bid on works of art by outstanding Swedish and international artists working in a wide range of media, both from established and up and coming generations. Spanning more than 30 years, the list includes among others Lina Selander, Runo Lagomarsino and Meric Algun Ringborg who represent Sweden at this year’s Venice Biennial.The auction is an important signal for the future of Index at a crucial step of the development of the organisation. In changing conditions for the arts, this event aims to highlight the importance of institutions such as Index within the wider cultural ecology. Located in the city centre, Index is a space for contemporary art, open and free for everyone, inviting to experience and discuss creative thinking. With an expansive programme of pedagogical events, such as a new programme with “Schools in Residence”, Index offers engaging experiences with art.

All sales during the auction will support Index future programme and development.

Participating artists:

Mamma Andersson, Lotta Antonsson, Fia Backström, Zoe Barcza, Duda Bebek, Bigert och Bergström, Johanna Billing, Meric Algun Ringborg, Lara Almarcegui, Nina Beier, Nadine Byrne, Magnus Bärtås, Ann Böttcher, Elin Elfström, Leif Elggren, Olafur Eliasson, Elmgreen/Dragset, Jana Euler, Öyvind Fahlström, Claire Fontaine, Olivier Foulon, Goldin/Senneby, Susan Hiller, Karl Holmqvist, Judith Hopf, Sture Johannesson, Anders Johansson, Ilja Karilampi, Gunilla Klingberg, Oskar Korsar, Jiri Kovanda, Runo Lagomarsino, Karl Larsson, Goshka Macuga, Tobias Madison, JO Mallander, Jonathan Monk, Deimantas Narkevicius, Kate Newby, Jesper Nordahl, Karl Norin, Anders Petersen, Jack Pierson, Elizabeth Price, Roger von Reybekiel, Lili Reynaud-Dewar, Emanuel Rohss, Max Ronnersjö, Yorgos Sapountzis, Katerina Seda, Lina Selander, Sean Snyder, Mårten Spångberg, Lisa Torell, Jim Thorell, Anna Uddenberg, Uglycute, UNITED BROTHERS (Ei Arakawa and Tomoo Arakawa), Annika von Hausswolff, Emily Wardill, Peter Wächtler, Klaus Weber, Ulla West, Anna Ådahl u.a.

The auction will be held online in collaboration with the auction site Paddle8.
The online auction will be launched on Wed 6 May at

Auction: Wed 20 May 2015, 17:30–22:00
Café Opera, Karl XII:s Torg, Stockholm

Auctioneers: Ei Arakawa and Karl Holmqvist

Preview: 18-20 May, 12:00–18:00
Belenius/Nordenhake, Jakobs torg 3, Stockholm
Reception: Mon 18 May, 17:30–19:30

“Artecitya. Envisioning the City of Tomorrow” in Venice

Last January, the Europe-wide program Artecitya (2015-2018), a collaboration between 8 partners from around Europe (Greece, Germany, France, Czech Republic, Cyprus, Slovenia, and Poland) was successfully launched in Thessaloniki.

The program aims at bringing together artists, architects, town planners and citizens to re-create the cities we want to live in. The priority is to stimulate a vigorously innovative approach to the concept of urban life taking into account the sociological evolution and people’s needs.

This May, Artecitya Thessaloniki travels to Venice to present the project itself, as well as the performance and film “Explosion of Speech” by Swedish artists duo Mats Bigert & Lars Bergström, at two amazing spaces, Palazzo Mora and Palazzo Bembo.

“Explosion of Speech” is a fiery paean to the importance of free speech and the power of poetry. Itfollows a common thread – a burning fuse – that winds through Europe leaving a burnt-out trail of text in its wake.Words become sentences, evolving into a collective poem created by a group of poets from the cities through which the burning fuse passes. There is no written script. The fuse interventions are developed on location, while the poem’s verses are distant from each other temporally and spatially.

This is the second iteration of Bigert & Bergström’s “Explosion of Speech”, that was launched in Thessaloniki last January with the support of Artecitya and Goethe-Institut Thessaloniki.

For Artecitya, “Explosion of Speech” is a call to arms. As a performative and cinematic endeavour, the work cuts through time, space, individualities and realities. Its improvised urban scenography signals the city as the space par excellence where democracy is made possible, animated through polyphony, debate and conflict. The burning poetic word dethrones the slogans of politics as expression of the people’s voice, articulating dreams, aspirations, needs, prophecies, admonitions… In that sense, the work becomes an agency, even more so a peaceful call to arms or a vehicle of transformation, as it positions multiple individualities at a vantage point, that of an emancipated protagonist of a delightfully utopian film, projected into what could very well be the near future.

The first verse of the poem was contributed by Greek author Alexandros Aimoniotis, while the second verse is owed to Italian poet and artist Alessandro de Francesco.

The exhibition “Personal Structures. Crossing Borders” is organised by the European Cultural Centre and GAA – Global Art Affairs Foundation in the context of the Venice Biennale 2015. It features works by internationally established artists, such as Carl Andre, Joseph Kosuth, Yoko Ono and Lawrence Weiner, to name but a few.

Artecitya and Explosion of Speech are presented in Venice in the context of the exhibition “Personal Structures. Crossing Borders”, organised by European Cultural Centre and Global Art Affairs Foundation.

8 May 2015, 21.00
Palazzo Mora
Strada Nuova #3659, Venice
Admission free

Video installation:
9 May – 22 November 2015
Palazzo Bembo
Riva del Carbon #4793, Venice
Opening hours: 10.00-18.00 (Tuesdays closed)
Preview 7 and 8 May, 18.00-22.00
Admission free

Stainless steel. Streamlined shapes. Subtle patterns in discreet dark blue. Soft head cushions. Calm voices. Barf bags neatly folded into the seat-back pockets.

The World Is Our Home, You Are Our Guest

Globalisation makes the world smaller. It facilitates international trading, stimulates intercultural exchange and inspires cultural homogenisation. Globalisation brings people together by making them more alike, by making them wear the same swooshes on their sneakers, keeping their books in same awkwardly named bookshelves, drinking the same Double Chocolaty Chip Crème Frappuccino® while listening to the same jazzy soundtrack, fiddling with the same smartphones. Driven by a longing for security, confidence and homeliness, we bundle up in a snug blanket of well-known trademarks and let the generic aesthetics of globalisation lull us into safety. Brands and logos are the closest we can get to an international language and the mall is the new public space. The political power is slipping over from nation-states to multinational enterprises that dominate the global market as well as the minds of the customers. There is no centre or periphery, only inside or outside of the mall, up or down on the international stock market.

Search data is the new collective consciousness and Qatar Airways fires employees over Facebook statuses. The football team Atlético Madrid’s main sponsor is the state of Azerbaijan and King, the company behind Candy Crush Saga, has access to over two million gigabytes of user information. Kids are still killing each other over Nike sneakers and Apple’s Chinese supplier Foxconn has put up safety nets outside their factory windows to prevent employees from committing suicide. Behind the homely, homogenous surface of global gentrification lies a darker truth, shrouded in stock-exchange quotations and jazzy soundtracks.

In Love at First Flight, Viktor Fordell presents collages of air sickness bags mounted on photographs showing close-ups of airplane details. Some of the world’s best and most successful airline companies are represented: Qatar Airways, Emirates, Gulf Air and Etihad Airways, enterprises known for their excellent services and highly questionable working conditions. By appropriating the repetitive, generic language of globalisation, Fordell’s work scratches the surface covering the new empire of enterprise, carefully painted in discreet dark blue.

Sit back, relax and enjoy the flight.

/Sonja Nettelbladt

More about this exhibition

StⒶte of Being


A group exhibition consisting of works by twelve artists read from a perspective of how the existance of the state influences the behaviour of the individual. The artists have all worked in Stockholm, the capital of Sweden – often celebrated as the best example of a well-functioning welfare state.


Mads Aarøe
Emma Bernhard
Miriam Bäckström
Viktor Fordell
Johanna Gustafsson Fürst
Julius Göthlin
Daniel Hoflund
Simon Mullan
Evan Roth
Linnea Sjöberg
Sophie Tottie
Lisa Trogen Devgun

“To be governed is to be watched, inspected, spied upon, directed, law-driven, numbered, regulated, enrolled, indoctrinated, preached at, controlled, checked, estimated, valued, censured, commanded, by creatures who have neither the right nor the wisdom nor the virtue to do so. To be governed is to be at every operation, at every transaction noted, registered, counted, taxed, stamped, measured, numbered, assessed, licensed, authorized, admonished, prevented, forbidden, reformed, corrected, punished. It is, under pretext of public utility, and in the name of the general interest, to be place under contribution, drilled, fleeced, exploited, monopolized, extorted from, squeezed, hoaxed, robbed; then, at the slightest resistance, the first word of complaint, to be repressed, fined, vilified, harassed, hunted down, abused, clubbed, disarmed, bound, choked, imprisoned, judged, condemned, shot, deported, sacrificed, sold, betrayed; and to crown all, mocked, ridiculed, derided, outraged, dishonored. That is government; that is its justice; that is its morality.”

– Pierre-Joseph Proudhon, “The General Idea of the Revolution in the Nineteenth Century ”

“Therefore a wise prince ought to adopt such a course that his citizens will always in every sort and kind of circumstance have need of the state and of him, and then he will always find them faithful.”

– Machiavelli, “The Prince”

More about this exhibition

The paintings of Jakob Simonson consist of close to 200 layers of transparent acrylic paint. Using a roller he first applies a layer of cyan, then a layer of magenta, followed by a layer of yellow. Afterwards, he repeats the process. Each layer is applied very thinly over an aluminium plate. Every now and then Simonson takes a sanding-machine to the surface, removing the granulated irregularities left by the roller, but not the traces of his hand’s movements. The sanding reveals depth and releases the spaciousness of the painting. Oddly, in this way we are brought closer to the image. Initially, the beauty is not apparent, of course: one layer each of cyan, magenta and yellow makes for a rather dull and boring image without depth or vitality, and the early layers do not make a painting. It is only after 60, 90 or 120 layers that the work starts to show signs of life – the depth being of great importance.

There is also the question of stopping the process in time; the question of not adding too many layers. One coat too many and the magic is gone. A parallel with the photographic process is close at hand. An under-exposed picture is usually arid, dark and lifeless. But where is the line to be drawn? With each exhibition Simonson’s paintings have become a little darker. The number of coats has increased.

/Nils-Eric Sahlin

Jakob Simonson was born in 1974 in Skara, Sweden, and lives and works in Malmö, Sweden. In 2008 he graduated from the Malmö Art Academy, and has since exhibited solo at Malmö Konsthall and Landskrona konsthall (with Patrik Aarnivaara) (2009), as well as CEO Gallery (2013), Malmö; and Galerie Arnstedt, Västra Karup, (2012). He has participated in group exhibitions at Moderna Muséet, Stockholm (2010); Lunds Konsthall and Galerie Nordenhake, Berlin (2013), as well as Oslo Kunstforening (2012) and Kunsthal Charlottenborg (2009). This is his first exhibition with Belenius/Nordenhake.

"Gräsligt skönt", an essay by Nils-Eric Sahlin (in Swedish)

”Plötsligt händer det”, lyder en välkänd slogan. Det plötsliga behöver givetvis inte vara en enkel penningvinst, det plötsliga kan bestå i att man i tunnelbanan springer på en gammal vän för första gången på tjugo år, ser en tajgasångare på en gren i trädgården, knäcker ett svårt matematiskt problem … eller får en lika fantastisk som oväntad konstupplevelse. Mitt första möte med Jakob Simonsons målningar var en sådan upplevelse. En plötslighet som slår vilken trisslott som helst – med råge.

Det monokroma måleriet har alltid fascinerat mig. Kanske inte då Yves Kleins väl färgstarka blå målningar så mycket som Kazimir Malevitjs, Robert Rymans och andra konstnärers vita bilder. Hur är det möjligt att med en enda färg skapa så intensiva upplevelser? Vitt på vitt borde vara en estetikens återvändsgränd. Så är det säkert, men även gränder kan vara fasligt vackra. En del forskare har frågat sig: Vilken färg har universum? Frågan är inte helt enkel att besvara. Om universum varit en målning som vi kunde betrakta på avstånd hade vi kanske genom en okulär besiktning av verket kunnat komma överens om färgen. Men så enkelt är det inte – vi är alla en del av helheten. Detta enkla faktum ställer till det för oss.

Först trodde man att universum var grönt, idag tror forskarna att det är vitbeige. Kosmisk latte fick färgen heta. Ett halvljummet, lite sumpigt namn på en inte alltför attraktiv färg med färgkoordinaterna 0.00, 0.03, 0.09, 0.00 i CMYK-rymden (cyan, magenta, gult, svart). Vad har monokromatiska målningar och kosmisk latte med Jakob Simonsons konst att göra? Simonsons målningar är inte monokroma – de är skenbart monokroma. Jämförelsen med det monokroma måleriet är inte bara haltande utan direkt felaktig. För mig är detta en viktig insikt. Simonsons målningar är fulla av färger, på samma sätt som universum inte är målat med en enda nyans av beige.

Simonsons målningar är uppbyggda av närmare tvåhundra lager transparent färg. Först rollar han ett lager cyan, sedan ett lager magenta och så ett lager gult. Sedan börjar han om igen. Varje lager rollas tunt, mycket tunt över aluminiumskivan. Av och till tar han fram slipen och putsar bort alla spår av rollerns knottrighet men därmed inte spåren av handens rörelse. Slipningen blottlägger djupet, frilägger målningens rumslighet. På ett märkligt sätt kommer vi närmare bilden. Skönheten uppstår givetvis inte direkt, en handfull skikt gör ingen målning. Ett lager av vardera cyan, magenta och gult blir en ganska platt, ointressant bild – inget djup, inget liv. Det är först efter 60, 90 eller 120 lager av färg som målningen börjar leva – djupet är viktigt.

Men det gäller att sluta i tid, att inte lägga på för många lager med färg. Ett par skikt för många och magin är borta. Parallellen med den fotografiska processen ligger nära. En felexponerad bild är inte sällan livlös, mörk och andefattig. Men var går gränsen? För varje utställning har Simonsons målningar blivit lite mörkare. Färgskikten har blivit fler. Blandar man cyan, magenta och gult i lika delar uppträder en mörk och ganska dorsk, brungrå ton. Men när dör målningen, hur många lager färg, hur mycket pigment behövs? Gränsen mellan målning och objekt, måleriskt djup och själlös yta, är tunn Exakt var denna demarkationslinje ligger är vad Simonson försöker ta reda på – om han vill korsa den är en annan fråga.

Simonson har också byggt sina målningar med himmelsblått och den paradoxala färgen lampsvart. Den senare kulören täcker framsidan, eller är det baksidan, av de tre paneler (två mycket stora och en mindre) som han ställde ut på Moderna Museet i Stockholm 2010. Bone, black, lamp, black … a second from half a second ago är en installation; panelerna och deras ställningar i trä och järn utgör en helhet och visar hur viktigt rummet, byggnadskonsten, är för Simonsons konstnärskap. Det vi ser är tvärsnitten av ett sovrum, en dörröppning och ett vardagsrum. Det den svarta färgen avbildar är luftrummet mellan golv, väggar och tak. Det vi själva måste försöka få grepp om är volymen.Tvärsnittet avslöjar inte mycket om rummets form, antalet tänkbara möjligheter är kittlande många.

Simonsons målningar är inte sällan direkta avbildningar av olika arkitektoniska former. Det kan vara ett fönster eller helt enkelt den yta som bildas av tomrummet mellan några bärande element. Detta är också skälet till att målningarna ibland har märkliga former och oförklarligt sträcker sig ut från väggen. I den serie objekt som alla har titeln Camera, är det inte längre en fråga om inspiration och inflytande, här handlar det om konst som arkitektur eller arkitektur som konst. Här finns även ett släktskap med Rachel Whiteheads inverterade skulptur. Det frånvarande rummet, den inverterade arkitekturen, bidrar till skönhetsupplevelsen. Jämförelsen skall dock inte dras för långt.Simonsons Bone, black, lamp, black … a second from half a second ago är kanske mer en teaterscen, en kuliss, där vi, betraktarna, iscensätter skådespelet.

Även denna gång, här på utställningen på galleri Belenius/Nordenhake, visar Simonson en “Camera”. Cameran är en spegelvänd modell av galleriet i skala 1:15. Galleriets insida har täckts med speglar. Det dagsljus som faller in genom galleriets fönster och som sedan fångas av ”kamerans” linser (fönster) kommer att studsa runt mellan speglarna och skapa skenbart monokroma bilder – ”lager av lager” med färg.

Samtida gallerier och konsthallar presenterar idag de verk de ställer ut i ett artificiellt, nästan perfekt ljus. Det hela blir lätt sterilt, standardiserat och inte minst likformigt. Personligen föredrar jag, trots alla nackdelar, ett levande naturligt ljus. Simonsons målningar skall man definitivt betrakta i dagsljus. Det riktigt klara, varma dagsljuset gör att man kan blicka ner genom djupet av färglager – se alla skiftningar och nyanser som primärfärgerna skapat. Särdeles vackra är målningarna när endast en begränsad yta träffas av solens strålar. Till exempel när vårsolen smyger sig in genom ett fönster och letar sig bort till målningen. Att följa ljusets utbredning över bilden är milt magiskt.

Vad har umgänget med Simonsons konst lärt mig? Uppenbarligen en massa ”icken”. Att målningarna inte är monokroma, att det inte är spännramen eller pannån som avgör deras storlek och form, att de inte har samma kolorit som universum, att de inte … Men framförallt att de är gräsligt vackra.

Nils-Eric Sahlin

More about this exhibition

Timothy Crisp — Interferens


The works of Timothy Crisp are made of glass and are often remarkably small. The smallest being but a few centimeters in size. The images have been formed by the process of scraping away layers of paint from the backside of the glass with a needle in order to produce a sort of negative print, which renders great richness of detail and a peculiar sharpness.

The richness of detail encourages us to come closer and the sharpness draws us even closer still until we find ourselves so close that it almost hurts when looking at them. It is as if we were peering directly at a source of light or had been looking for too long through an optical instrument. An instrument, which in this case, invites us to witness an ongoing interplay of opposites such as memory and oblivion, light and darkness, past and present, truth and deception.

Though often small, Timothy Crisp’s works hold an element of great dimensionality. A tension between the tangibility and sharpness of the images and the fundamental impermanence of what they depict is very clear.  In one of the works the landscape has been effectively erased leaving only the solitary lines of longitude and latitude.

The speed at which something appears or disappears varies in Timothy Crisp’s works. Sometimes the process is slow as when an abandoned building begins to decay or when a memory sinks slowly into oblivion.  Other times it is considerably faster as in the case of the solar eclipse in one of his works. Everything here, without exception is fading away, no matter how intensely it currently shines.

/Jens Soneryd

More about this exhibition