Ape-centre: CM Lundberg
Om ett apcentrum genom CM Lundberg
CM Lundberg vet.
Han vet att det är han som är apan. Att det är han som är apan som liknar. Som liknar, inte bara de utvalda utan ännu mer de andra. De som inte är med. Som förlikar sig med dem som inte på något enkelt sätt lyckas rätta sig i ledet och spela med i det förväntade.
CM Lundberg vet.
För han vet hur det är att vara där. Första gången jag såg honom var han nere på golvet. Bokstavligen. Nedbrottat, fasthållen, utsparkad. För han klarade inte annat. Han klarade sig inte själv. Han klarade inte av sig själv. Han gjorde sig av med sig själv.
Och jag minns så väl hans min där nere. Som om han log, ett desperat men vänligt, vädjande leende. Som ville han förklara: förstå mig, jag ville inte detta, men jag var tvungen och, faktiskt, jag har något annat, jag kommer tillbaka.
CM Lundberg vet.
Och han kom tillbaka. För då och där, nere på golvet, genomgick han, det är jag säker på, ett reningsbad. Hur länge det varat och varade vet jag inte. Men ett reningsbad var det. För om inte. Om han inte hade lagt sig själv där – då hade allt kunnat vara så lätt. Han, om någon, hade kunnat gå den enkla vägen. För han hade alla förutsättningar. Han hade en så enkel bana att beträda. De sociala förutsättningarna fanns. Han kom från rätt miljö. Han kunde ju egentligen föra sig. Han hade språket. Han hade kunna bli en av dem.
Men CM Lundberg vet.
För han valde den andra vägen. Den svåra vägen. Han valde att gå udenom, eftersom det var det enda praktiska, för att tala med Ekelöf. Han lade sig på golvet, han bölade och nästan njöt av att bli förnedrad. För han skrek samtidigt bort alla givna språk, allt det som blivit honom tilldelat. Och började nog där, krälande i stoftet av det givna, se att det fanns en möjlighet till ett eget språk, ett eget alfabet.
CM Lundberg vet.
För han kom tillbaka. Några år senare var han där igen, vid samma bardisk. Nu stod han upp, spikrak, fokuserad, vettlöst energisk. Med gränsen, det gränslösa, förvandlat till frenetiskt skapande. Han pratade om böcker, om böcker som inte fanns men som måste bli till. Om böcker präglade av ett språk som måste tecknas, ritas – för att det är det språk som världen – och tiden behöver. Världen, den som vi lever i, låter sig inte fångas på andra sätt. Han visste nog att han pratade i en tradition. Men han hade också erövrat något väsentligare: att han sa det för att han menade det, för att han upptäckt det själv.
Jag åkte så småningom hem till honom och såg teckningar och åter teckningar. De stod packade i rader. Den som från början haft svårt att släppa ifrån sig verkade ha släppt alla tyglar. Tecken, skrift, bilder flödade ur honom. För att tala med hans egna ord: ”en topografi som blivit ett slags typografi”. Landskapet hade förvandlats till språk, till ett alfabet, till CM Lundbergs eget alfabet. Det var som om Carl Fredrik Hill mött Max Mikael Book, men slängt målarfärgerna för att istället attackera högar av papper med tusch och ibland även en gammal skrivmaskin.
CM Lundberg vet.
För han vet att detta att veta är att uttrycka. Och att uttrycka är att söka snarare än att finna sitt språk. Han vet att han har en aning om världen, en värld som är hans, men som inte har med HONOM att göra. Eftersom han redan gjort sig av med sig själv, med det på förhand givna, där nere på golvet.
Det språk han reste sig upp och skapade blev därför av nödvändighet något mer. Det ristar och repar. Det gnistar och ömsom upprepar. Det är en ristande mänsklig hand, en knuten näve bland näckrosor, mitt i ett tekniskt och så blottat landskap att det konkreta blivit abstrakt. Först i titlarna anar vi både distansen och allvaret. Som om C F Hill mött J G Ballard.
CM Lundberg vet.
För det handlar inte om honom. Det handlar om honom och det handlar om oss. Det handlar om apan.
Om apan som liknar mig.*
* Tack till Olle Ljungström
Text av Jan Åman