Belenius

(English below)

Emma Bjurström undersöker i denna utställning den svenska myllan och platsbundna företeelser. Detaljstudier och förstoringar av föremål från en svunnen tid. Det binära som infinner sig i motståndet, men också utvecklingen och expansionen mellan olika tidevarv. Föremål kan ges ny innebörd på nya platser. Genom besök på Nordiska museet i Stockholm och Österlens museum har Bjurström dykt ner i det traditionella bylivet runt om i Sverige under 1800-talet. Folkkonsten är ett återkommande tema i målningarna och skulpturerna. I uttrycket från förr visades mytiska bilder och berättelser, som fick sin förklaring i de kulturella omständigheterna där de uppkommit. Bjurström utför en blinkning mot dåtiden för att överbrygga avståndet till nutiden.

Med släkt i Småland har Bjurströms barndom präglats av berättelser och fotografier om den stora utvandringen till Amerika. I måleriet har hon sökt frambringa en känsla av att lämna snarare än något att hålla fast vid. Packningen emigranterna tog med sig till det nya landet innehöll minnen och material från det kända och gamla. Linnetyger och minnessaker fick nytt liv på en ny plats. Också detta fungerar som ett återkopplande till den svenska myllan.

”I linneskåpet ligger hela livet och trängs. Mellan lakanen har barn avlats, sjukdomar överlevts och gårdens gamla dött.”

Den internationella utblicken och urbaniseringen gjorde efter industrialiseringen att det lokala hantverket som utvecklats under generation efter generation föll i glömska. Hållbarhet och traditioner tappade i betydelse när istället masstillverkning blev förhärskande.

Lin och produktionen av detta var en stor del av livet förr, då det användes till kläder och trasor. Det slogs dock ut av den importerade bomullen, men återkommer allt mer då framställningen av det är mer energieffektivt.

Friargåvor gav män till kvinnorna för att tjusa dem innan ett potentiellt bröllop. Bandskedar var en av de vanligaste, som användes när man vävde smala band och bälten för linnetyg. De har nu lyfts in i denna tid och gestaltas skulpturalt tillsammans med delar från en gammal dörr.

De nya verken andas djupt av hembygd och allmoge. En suck är i en mening en konsekvens av ett syresättande. Det ligger i tiden att blicka tillbaka mot det lokala, inte minst under pandemin. Vi blir alla tidsresenärer, men inte av nostalgiska anledningar utan av framåtanda.

Valter Sydén februari 2021

——————————

With this exhibition Emma Bjurström strive to investigate Swedish soil and site-bound phenomena. Detailed studies, enlarging objects from the past. A binary presence in the antagonism, also highlighting the developing expansion between different eras. Objects are able to gain renewed meaning in a new milieu. Visiting ´Nordiska museet´ in Stockholm (Sweden’s largest museum of cultural history) and ´Österlens museum´ Bjurström dived deep into the traditional village life of Sweden during the 19^th century. In that expression of old, mythical stories and pictures emerged that could be explained understanding the cultural circumstance from whence they arose. Bjurström perform a wink toward past tense, bridging the distance to present day.

Growing up Bjurström were told numerous stories, and also shown photographs of her family and their emigration to America. Her paintings convey a feeling of leaving, more than something to hold on to. Both emigrants and luggage contained memories and material from what was known and old, perhaps dated. Linen cloth and memory tokens received new life at a new place. This function as yet another wink toward the Swedish soil and spirit.

” A cramped linen cupboard contains a whole life. Between those sheets’ children have been conceived, sickness has been endured, and elderly died”

The international outlook and urbanization that occurred during and after the industrialization, sadly made us forget local craftmanship that we developed and perfected generation after generation. Sustainability and traditions diminished when mass production became the predominant manner of industry.

Linen and its manufacturing consisted a large part of life for the 19^th century man, it being used for clothes and rags. However imported cotton displaced linen but is coming back more and more as it is energy efficient in comparison.

Before a potential wedding could take place, men were imposed to give women a gift to earn their liking. One of the most common gifts was a rigid heddle, which was used when weaving strings and belts for linen cloth. These have been transferred into this era and are portrayed sculpturally along with parts from an old door.

The new works in this exhibition have a certain scent or feeling to them – that of home and Swedish cultural heritage. A sigh is a consequence of vital oxygenating. It is quite contemporary to gaze at which is local, or home especially during this Covid-19 pandemic. We have all become time travellers, not for nostalgic reasons but rather a push of go-ahead spirit.

Valter Sydén February 2021

More about this exhibition

Notera att utställningen under rådande omständigheter inte inleds med en vernissage och att alla besök ska tidsbokas på http://belenius.com/information/

Note that due to the pandemic, there is no opening reception and all visits must be pre-booked at http://belenius.com/information/

– – – – – – –

Belenius presenterar en utställning med nya verk av Sophie Tottie, konstnärens andra separatutställning på galleriet.

A Raft of Time

Plötsligt, oplanerat, står jag där vid glaciären, skakad. På nästan 2500 meters höjd ser jag hur kraftiga linjer av is och grus övergår vid glaciärens slut i ett grustag. Jag hör dånet från floderna som rusar mot dalen nedanför. Det svindlar, landskapet är märkligt stilla, både påträngande och distanserat. Tills ovädret slår till.

Hur ska man förstå, tolka och ha tillgång till det som händer i ens egen tid? Idag, igen, upprepas att vi visste och vet men inget gjorde och gör.

Arbetet kring Dead Reckon (2018–) och Sense (Universal(s)) (2020 –) orienterar sig utifrån överlappande ämnen för att inta olika perspektiv och lyfta fram olika aspekter av hur kunskap inte har omsatts och skulle kunna omsättas i erfarenhet. Dead Reckoning means to determine your current position from previous measurements or estimates of your position and without input from a system measuring your absolute position. One major issue when relying on a Dead Reckoning solution is the sensor bias drift 1)

Arbetet äger rum där handlingar från olika tider och sammanhang ackumuleras och gör avtryck. Det ter sig alltmer rimligt att aktivt försöka växla perspektiv och utifrån t.ex. svamp och träd, lära sig mer om ”the wood wide web”. 2) En detalj i ett större narrativ i Sense (Universal(s)) utgör också berättelser om hur stress och utbrändhet idag används om både människor och natur –inklusive eken utifrån vilken bläcket framställts. Det bläck som en del av verken gjorts med.

Arbetsprocessen som möjliggjort verken i utställningen ”A Raft of Time” cirklar kring att konkretisera abstraktioner som mätbarhet, miljöpåverkan, tid och plats. Verken tar avstamp i de skärningspunkter som uppstår när olika ämnen överlappar och skapar nya rum.

Sophie Tottie (född 1964 i Stockholm) är konstnär och professor på Kungl. Konsthögskolan sedan 2012. Hon har studerat vid Konsthögskolan i Stockholm och på Institut des hautes études en arts plastiques i Paris.

Med material som måleri, teckning, objekt och video undersöker Tottie ämnen med situationsspecifika, existentiella, politiska och historiska referenspunkter i skärningspunkten mellan individen och större strukturella system.

Totties arbeten har visats på bland annat MoMA, New York, en vandringsutställning av Okwui Enwezor, i en utställning curerad av Hans-Ulrich Obrist och Laurence Bossé på Musée d’Art Moderne de la Ville de Paris och på Venedigbiennalen 1997. Parallellt med konstnärligt arbete och vistelser utomlands har Sophie Tottie föreläst och undervisat sedan slutet av 1990-talet. Mellan 2001–2009 som professor på̊ Malmö̈ konsthögskola och 2009–2010 vid Harvard/VES.

1. http://liu.diva-portal.org/smash/get/diva2:797012/FULLTEXT01.pdf
2. Mycorrhizal network / www.sciencemag.org

​​​​​
– – – – – – –

Belenius presents a solo exhibition with new works by Sophie Tottie, the artist’s second solo exhibition with the gallery.

A Raft of Time

Suddenly I’m standing there myself, without having planned it, by the glacier, shaken by how the snow is melting, by the thunder of rivers plummeting into the valley below. From a height of almost 2,500 meters I can see how bold lines are drawn through the glacier by ice and gravel, ending in a gravel pit. Everything is strangely still, distant and oppressive at the same time. And then the storm hits.

How can we understand and interpret what is happening in our own time? We learn again that we knew and that we know now. But we did nothing and we do nothing.

The work around Dead Reckon (2018–) and Sense (Universal(s)) (2020–) departs from overlapping topics and then assumes different standpoints, aiming to show different aspects of the problem that knowledge was not translated into experience, but could be.

“Dead Reckoning means to determine your current position from previous measurements or estimates of your position and without input from a system measuring your absolute position. One major issue when relying on a Dead Reckoning solution is the sensor bias drift.”[1]

The work takes place where actions from different time periods and different circumstances accumulate to make an imprint. It appears increasingly important to actively change our perspective, and to learn more about “the wood wide web,” starting with e.g. fungi and trees.[2]

One detail in the larger narrative of Sense (Universal(s)) is the fact that the words stress and burnout are nowadays used about human beings and nature – including the oak, which is the source of the ink used in some of the works shown.

The method used to produce the works in the exhibition A Raft of Time focuses on rendering abstractions comprehensible, like measurability, environmental effects, and time and place. The works depart from the points of intersection that arise when different topics overlap and create new perspectives.

Sophie Tottie (born 1964 in Stockholm, Sweden) is an artist and a professor at the Royal Institute of Art in Stockholm. She studied at the Royal Institute of Art and the Institut des Hautes Études en Arts Plastiques in Paris. With material such as painting, drawing, objects, and video, Sophie Tottie examines topics with situation-specific, existential, political and historical reference points at the intersection of the individual and larger structural systems.

Tottie’s works have been exhibited at among other MoMA, New York, a travelling exhibition by curator Okwui Enwezor, an exhibition curated by hans-Ulrich Obrist and Laurence Bossé at Musée d’Art Moderne de la Ville de Paris and at the 47th Venice Biennale. In addition to her work as an artist, and working abroad, Sophie Tottie had been teaching and lecturing since the late 90s. Between the years 2001 – 2009 she was a professor at the Malmö Art Academy and between 2009 – 2010 as a guest professor at Harvard/VES.

[1] http://liu.diva-portal.org/smash/get/diva2:797012/FULLTEXT01.pdf
[2] Mycorrhizal network / www.sciencemag.org

More about this exhibition

Revital Cohen and Tuur Van Balen are a London based artist duo whose work is occupied with broad meanings of material and production. They work across objects, installation and film to explore production processes as cultural, ethical and political practices.

Savannah Moon, Sea the Stars, the dues second show at the gallery continues their study of gambling as the contemporary condition. A recurring subject in their practice is looking at the animal bodies as cultural products formed by human history, belief and fantasy. The works in this show revolve around the thoroughbred racehorse – a breed created and sustained within the ecology and economy of gambling.

Thoroughbreds all originated from three stallions imported to England in the late 17th and early 18th centuries. Ongoing global commercial breeding practices suggest these horses can be considered an embodiment of empire, enhanced by a legacy of paintings.

The Blue Roan series echoes a historical trajectory of racehorse paintings – from Degas to Stubbs – blending a transfixation with the animal form with a portrayal of global power structures and animal-human choreography.

For Blue Roan, the artists produced a bespoke powder coating formula which was made using the ashes of a thoroughbred race horse. The process follows on the historical use of bone ash in ceramics and on the artists’ appropriation of industrial processes in their work. The powder particles were specified in the thickness of horse hair and the colour mixed to match a blue roan – a rare horse coat colour pattern. The powder was then applied unevenly by hand to steel sheets in a powder coating factory, proposing a breed of horse painting which is material rather than figurative. Exhaustion is a series of bronze casts of racehorses fractured leg bones, reconstructed from medical CT scans.

Elsewhere in the exhibition is a subtitle track displaying a recent artist text, and a bespoke scent commissioned from a marketing company. The Restraint was created specifically for a gallery space, by overlaying musk with synthetic molecules that mimic human pheromones and the stress-like smell of the Dead Horse Arum Lily; a flower that imitates a horse corpse to draw flies which is used in perfumery to add a faint smell of the sea.

The blueprints in the back room bring together drawings, research, ideas and mementos collected in the production process of the work.

For the safety of our visitors, please book your visit at the gallery website.

Biography

Revital Cohen and Tuur Van Balen (b.1981, based in London)

Recent solo shows include Luna Eclipse, Oasis Dream at Stanley Picker Gallery, Kingston; Trapped in the Dream of the Other at Mu.Zee, Ostend; White Horse / Twin Horse at de Brakke Grond, Amsterdam; Assemble Standard Minimal at Schering Stiftung, Berlin; their first survey show just opened at Z33 Kunstencentrum in Belgium.

Selected group exhibitions include The Renaissance Society, Chicago; Para Site, Hong Kong; Thyssen-Bornemisza Art Contemporary, Vienna; Fotomuseum Winterthur; Haus der Kulturen der Welt, Berlin and Museum of Contemporary Art, Tokyo. Recent film screenings took place at the Serpentine Cinema, London; The Toronto Biennale 2019; Philadelphia Museum of Art and Congo International Film Festival, Goma. Critical writing and reviews include Artforum, Texte Zur Kunst, Frieze, Spike, Artreview and Metropolis M, their upcoming monograph ‘Not What I Meant but Anyway’ is published by Columbia Books on Architecture and the City (2021). Their work is part of the permanent collections of the Museum of Modern Art, New York and M+ Museum, Hong Kong.

More about this exhibition

Laleh Kazemi Veisari
Berit Lindfeldt
Fatima Moallim
Clara Gesang-Gottowt
John Alberts
Beth Laurin
Johanna Gustafsson Fürst
Eva Lange
Ferdinand Evaldsson

We proudly present an exhibition with emerging artists, in dialogue with established masters. All from Sweden. Local art presented locally at Spritmuseum. Elastic Gallery and Belenius welcome you to a joint exhibition focusing on presenting art in the most favourable way, but under these special circumstances during this peculiar year.

‘By appointment’ is a new concept where we focus solely on Swedish artists and the local art scene. When artfairs and major art events globally have been cancelled or postponed, we are proud to be able to present a way to see art with focus on safety and the individual experience to the public, the artists with a central point on our mission; presenting high quality art to be viewed as it is best viewed: live in the physical room.

The exhibition will be a mix of painting, reliefs and drawings with sculptural objects. The works, who are handpicked from different periods of the artists both rich and aggregated careers, mix sizes and dimensions, but share one strong expression together. The works sprung from a solid interest in material, form, poetry, politics, language and art history. The exhibition invites the viewer to a much awaited spatial meeting with powerful objects in intimate yet large format.

Naturally, we will respect the guidelines from the government. ‘By appointment’ will only be able to visit if you book a slot for your visit, together we will minimize the risk of spreading the covid-19 virus by only allowing 25 people at the same time in the 300 square meters large and airy gallery space.

Artists:

Berit Lindfeldt b. 1946 will present a series of sculptures focusing on the memory of a material and the use of ready mades. Lindfeldts sculptures leads us into the physical and structure of the works, where the materials and the spaces the are exhibited in interact with our own memories and associations.

John Alberts b. 1987 new works have titles such as Whisper, 2018-2020 and Two Shadows, 2017-2020 that hints to other places and a feeling of another presence in the color packed canvases. We need to study the works both from a far and up close in order to fully capture the richness of the canvases.

Ferdinand Evaldsson b. 1988 relief works made of wood, pigment, silicon and saliva, rooted in icon painting, create a rotating movement in the exhibition. Evaldsson however presents monochrome surfaces, but with nuances that create depth in dialogue with the cut wooden surfaces that form the base for the works.

Clara Gesang-Gottowt b. 1985 present two large canvases, Skyscape I, 2018 and Skyscape II, 2019 light painted, where the paint seem to be wiped off the canvas. Thin layers that give a glow and light in the canvases, that radiate a sense and longing to nature.

Laleh Kazemi Veisari b. 1983 is an artist based in Stockholm, Sweden. Her interdisciplinary practice embraces drawing, painting and writing at its core, and engages in collaborative processes, researching the social and environmental imaginary.

Fatima Moallim b. 1992 is an image and performance artist based in Stockholm. In By appointment she will present brand new works that connect to her previous performance Flyktinglandet.

Beth Laurin b. 1935 participates in ´By appointment´ with various sculptures from her long career spanning seven decades.

Johanna Gustafsson Fürst b. 1973 will show a brand-new sculpture in conjuncture with her current exhibition Graft the

Eva Lange b. 1935 missions is to present the monumental in the solemn growing of a blade of grass. We show a careful selection of her sculptural treasure

More about this exhibition

(English below)

Lördagen 26/9 2020 klockan 17:00-19:00 öppnar Belenius utställningen Blick av Ulla Wiggen. Vi visar tre nya målningar ur Wiggens iris-svit. Efter en blomstrande karriär på 1960 talet där hon främst målade kretskort, mekanik och teknikens inre, samt verkade som assistent åt Öyvind Fahlström i New York, tog Wiggen en paus från livet som konstnär och bytte karriär till psykoterapeut. Under den tiden målade hon dock porträtt, och i utställningen visas ett porträtt från 2013. 2018 återkom Wiggen med en svit målningar föreställande irisar och ögonblicksbilder ur människokroppens inre. Irisarna möter betraktarens blick, öga mot öga. Detaljrikedomen i målningarna omhuldar en fullständigt.

I november 2019 prydde Wiggen omslaget av Artforum, med en tio sidor lång artikel om hennes konstnärskap. Från teknikens inre, via psykoterapin till människans inre.

Av hänsyn till covid-19 viruset tillåter vi endast 15 personer samtidigt i galleriet, och hänvisar vänligen till bokningssystemet på galleriets webbsida.

– – – – –

We are happy to announce the opening of Ulla Wiggen – Blick (Gaze) Saturday the 26th of September 17:00-19:00 at Belenius. Presenting three new works in her suite of Irises. Wiggen took a pause from painting and switched careers becoming a psychotherapist after a thriving artistic career in the 1960s where her main focus was painting circuit boards, the inside of mechanics and technology, also working as an assistant to Öyvind Fahlström in New York. Albeit still painting portraits during this period, we will also present a portrait from 2013 during this exhibition. Wiggen returned in 2018 with her suit of Iris-paintings and stills from the inside of the human body. The irises meet the eye of the beholder, eye to eye. The detail of the paintings fully embraces you.

Wiggen was on the cover of Artforum in November 2019 with a 10 page feature of her artistic career. From the inside of technology via psychotherapy to the inside of the human body.

We’ll only allow a total of 15 people in the gallery space at the same time, due to the covid-19 virus. Please book a slot to visit the gallery at the website.

More about this exhibition

(Swedish below)

The idea behind the photo suite Diamonds Dancingwas born during a trip to Saint Petersburg where Peirone visited the Hermitage museum. In their vast collection numerous examples of neoclassicism can be found, for example The Three Gracesby Antonio Canova. The sculpture depicts the three mythological girls Euphrosyne, Aglaea and Thalia – beauty, mirth and elegance. As daughters to Zeus they entertained guests at parties at the Gods.

Peirone depicts girls after the party is over in the photo suite Diamonds Dancing– they’re lying on the floor, asleep, passed out when the last confetti’s’ fallen to the floor. The artist googled “drunken girls” that is a genre of its own, internet swelled with pictures of passed out girls in the streets and in apartments. These pictures inspired her in the making of the photo suite.

Three girls are lying closely together, exhausted in the work Ocean dream- Zeus guests must have been very content after the festivities. Watching someone sleeping is quite intimate, and one sleeping one couldn’t know them being watched. Therein lies something forbidden and vulnerable, the voyeuristic gaze externally towards the innocence of sleep.

These days, when all have cellphones with refined cameras the possibility to capture moments is present everywhere at all times. Thus, the need of laws and regulations present itself in regard of the question of consent for example people sleeping. Qui dormit non peccat – One who sleeps does not sin. But perhaps the photographer?

Peirone examines this relationship with the suite Diamonds Dancing. The lighting for the photoshoot was placed so that the sculptural quality of the bodies emerged, a wink to the neoclassical era and the sculptures at the Hermitage museum.

The pictures shine with fragility and vulnerability, and they catch moments that aren’t usually immortalized. We associate confetti with festivities and joy, but the works whisper something beyond this, that everything has its time and its ending.

Valter Sydén

———————

Under en resa till Sankt Petersburg där Peirone besökte Eremitaget föddes embryot till sviten Diamonds Dancing. I muséets väldiga samling återfinns mängder av exempel på neoklassicistiska skulpturer, bland andra De tre gracerna av Antonio Canova. I skulpturen avbildas de tre mytologiska flickorna Euphrosyne, Aglaea och Thalia – Skönhet, Charm och Glädje som är Zeus döttrar, de underhöll gästerna vid fester hos gudarna.

I Peirones fotosvit Diamonds Dancing avbildas flickor efter festen – de ligger på marken, har somnat, möjligen däckat och den sista konfettin har fallit till marken. Konstnären bildsökte på Google ”drunken girls” och fann att det var som en egen genre, det kryllade av bilder på internet med däckade tjejer ute på stan eller i lägenheter. Dessa fungerade också som inspiration till fotosviten. I verket Ocean dreamligger tre tjejer hopkurade och till synes utmattade – Zeus gäster måste varit mycket förnöjda efter festligheterna.
Att titta på någon som sover är intimt och den sovande kan omöjligen veta att denne beskådas av någon. Däri finns något förbjudet och utsatt, den voyeuristiska blicken utifrån mot den oskuldsfulla sovande.

När alla har mobiltelefoner med avancerade kameror, kan ögonblick fångas direkt, överallt hela tiden. Då föds genast behovet av regler och lagar för fotografi, då den som inte vet att den fotograferas, exempelvis när man sover, inte kan ge sitt samtycke. Qui dormit non peccat – den som sover syndar icke. Men kanske den som fotograferar?

Peirone undersöker detta förhållande i Diamonds Dancing. Ljuset i fotografierna sattes så att det skulpturala skulle komma fram i kropparna, en blinkning till det neoklassicistiska och skulpturerna på Eremitaget.

Bilderna lyser av skörhet och utsatthet, och de fångar ögonblick som oftast inte är föremål för förevigande. Konfettin ger associationer till festligheter och glädje, men verken andas något bortom det, att allting har en baksida och ett slut.

Valter Sydén

More about this exhibition

http://www.omkonst.se/20-crisp-timothy.shtml

https://www.svd.se/dromlika-konstruktioner-fangslar-med-djup-svarta

Galleriets öppettider är torsdag-fredag 13-17 samt lördag
13-16. Till följd av covid-19 utbrottet håller vi endast galleriet öppet för 4 personer åt gången. Vänligen kom endast om du är frisk och är symptomfri. Vi ber er boka tid med oss om ni vill se utställningen utanför de ordinarie öppettiderna.

Under vernissaget kommer Timothy Crisp bjuda på en livestream där han guidar oss igenom utställning via galleriets instagramkonto mellan 13-14. Vi ber er att forma en kö utanför galleriet med minst två meter mellan er under vernissagen för Timothy Crisp.

Tack för förståelsen!

——————

The gallery will be open Thursday-Friday 13-17 pm
and Saturday 13-16 pm. Due to the ongoing covid-19 outbreak we will only open the gallery for 4 people at a time.
Please only come if you are healthy and free of symptoms. Please book in advance if you want to see the exhibition outside public opening hours.

During the opening of Timothy Crisp the artist will do a livestream from the gallery guiding us through the exhibition at 13-14 pm. The public opening will take place 14-16 pm. We kindly ask you to form a que outside the gallery with 2 meters between one another during the opening of Timothy Crisp.

Thank you for your understanding!

——————

(English below)

I Timothy Crisps differentierade bilduniversum återges tidlöst vyer från det som varit, är och komma skall, och motiven är höljda i dimma. De är på intet sätt diffusa, utan tvärtom skiner de klart, men dimman får stå för mysteriet de härbärgerar. Inledningsvis kan de tes kusliga eller rentav sorgliga, men de är inte utförda med sorg i tanke eller handling, utan vi ser dem som sådana eftersom samhället gärna gömmer undan det ödsliga och sorgsamma. Kanske är det också kusligt att skåda in i kristallkulan och bli påmind om hur det varit och kanske är framtiden kuslig för att vi tror att den är dystopisk. Kretsloppet i naturen fungerar så att död ger liv, mikroorganismerna som festar på det döda lövet ser inte det som en grymhet, utan denna aktivitet utmynnar till sist i den blommande häggen. Detta fångar Crisp i hinterglasmålningarna med svärta och precision när han avbildar vägen saker tar.

Kroppar, genomskärningar, uppfinningar och vetenskapliga objekt avbildas med en spegelvänd teknik där Crisp skrapar ned till glaset och sedan adderar färg och gnuggar in pigment. Vitriner fångar ögat, det som visas där är inte gömt utan för allmän beskådan. Likadant fungerar glaset hos Crisp då allting ristas från baksidan tills det syns genom glaset. Detta föder en nyfikenhet till motivet som tillkommer först i Crisps process, och bakgrunden utförs sist. Det är tekniken som driver honom framåt, den traditionella vinkeln på bildkonsten med ett avbildande som mål utmanas i hans egna bildvärld, de tekniker med vilka han utför verken är själva verket men likväl blir det en färdig bild till slut, men för honom är studiet av tekniken ett av delmålen.

I utställningen 2020 visas nya verk föreställande genomskärningar och arkitektoniska 3D-överblickar föreställande överlevnadsbunkrar, livbåtar och munkceller. Det sistnämnda har sedan uråldern återfunnits uthuggna i bergen, högt och oåtkomligt för den vanliga människan. Man sökte sig dit för askes och avskildhet. Munkcellen beskådas inifrån men Crisp blottlägger dess arkitektur och överblickar med hinterglasmålningarna det som tidigare inte haft strålkastarljuset på sig. På samma vis ligger det till med bunkrar, höljda i sekretess med militära strategiska positioner i åtanke är de insprängda på platser konstruerade för att inte ses eller förstås. Kamouflaget är naturligt i munkcellerna och bunkrarnas väsen, som hemliga undervattensgrottor omöjliga att utforska och hitta. Crisp tillverkar dem utifrån efter hans egen fantasi och utforskar kamouflagets essens genom målningarna. Ständigt manar Crisps omvända perspektiv till en nykter utvärdering av sakernas tillstånd – en blottlagd bunker, temat från Crisps andra serier med dystopiska bilder som ändock inte skapades med dystopin som förebild. Det är genomskärningar och konstateranden som visas i verken. Man kan aldrig se utsidan från insidan och vice versa, men helheten av studiet blir en mental 3D-skiss där allting blottläggs. Crisp bygger en slags tidlös minneslund.

De arkitektoniska elementen återges både figurativt och abstrakt i Crisps gärning. Komplicerad geometri möter motsatsen i det multidisciplinära bildhantverket. När så mycket i tidsandan handlar om lättja och vulgaritet blir Crisps bilder en kristallklar påminnelse om tidens rättvisa grymhet, att all kamp mot förruttnelse och gistenhet inte kan mynna ut i mer än i det tidlösa kretsloppet. Munkcellen förblir i berget oavsett vad som händer i framtiden, ödsliga zoner och byggnationer är och förblir i vår värld när de viskar om att de finns där, trots att ingen kanske hör på eller förstås deras nytta.

Text Valter Sydén, översättning Marcel Engdahl

——————

In the image universe of Timothy Crisp, timeless views are depicted of what has been, what is, and what will be. All while the motifs are shrouded in misty gloom. While they are not dispersed, but on the contrary shine clearly, the fog may denote the mystery they possess. Initially they may seem uncanny or even downhearted, but they are not performed with sorrow in thought or action but rather we see them as such, since society willingly hides away the wretched and the despairing. Perhaps it is also eerie to gaze into the crystal sphere and be evoked of what it has been like before, and that the future appears lurid because we think it is dystopian. Nature’s cycle so worksthat death awards life. The microogranisms that feasts on the dead leaf do not see it as ferocity but preferably this activity eventually discharges in the flowering bird cherry. With blackness and precision, Crisp captures this in the reverse glass paintings as he depicts the path of things.

Bodies, cross-sections, inventions and scientific objects are depicted using a mirrored technique wherein Crisp scrapes down to the glass, adds colour and then rubs in pigments. Display cases or vitrines catches the eye, and what is exhibited therein is not concealed but is for everyone to behold. Crisp’s glass performs in a similar fashion since everything is carved, incised from the rear until it is visible through the glass. This adds curiosity to the motif that comes first in Crisp’s process, and lastly the background is completed. It is the technique that impels him onwards. The traditional perspective of visual art with depiction as objective is challenged in his own visual world; the techniques with which he executes the works are in fact the works themselves, but it nevertheless becomes a accomplished image in the end. But for Crisp, the study of the technique is one of the subgoals.

The 2020 exhibition displays new works depicting cross-sections and architectural 3D overviews of survival bunkers, life boats and monastic cells. The latter has since ancient times been found carved into the mountains, lofty and beyond reach for the common man. One went there for seclusion and asceticism. The monk’s cell is observed from the inside but Crisp exposes with his reversed glass paintings its architecture and overview, thus sheding light on what had previously not been the spotlight. Similarly, there are bunkers mantled in secrecy with military strategic positions in mind. They are blasted into locations designed not to be seen nor understood. In the nature of bunkers and monastic cells camouflage is inherent, like secret underwater caves impossible to explore or to find. Crisp produces them from the outside according to his own imagination and explores the essence of the camouflage through the paintings. His inverse perspective constantly calls for a sober evalution of the state of things—­an uncovererd bunker; the theme from Crisp’s other series of dystopian images that were, nevertheless, not created with dystopia as a model. The works show the cross-sections and findings. You can never see the outside from the inside and vice versa, but the entirety of the study becomes a mental 3D sketch where everything is laid bare, and Crisp builds a type of timeless memorial grove.

The architectural elements are represented both figuratively and abstractly in Crisp’s act. Complex geometry meets the opposite in multidisciplinary picture craft. In the spirit of our time, when so much is about idleness and vulgarity, his images become a crystal clear reminder of the righteous cruelty of time and that the struggle againt putrefaction and leakiness cannot end in anything but the unvarying cycle of nature. The monk’s cell remains in the rock no matter what happens in the future. Desolate zones and constructions are and remain in our world and though no one may hear or understand their avail, they whisper that they are there.

Text Valter Syden, translation Marcel Engdahl

More about this exhibition

(English below)

Tre generationer konstnärer i en utställning. Eva Lange är mamma till Humlan Lange som är mamma till Inez Jönsson. De delar ateljé i Hagaparken och har tidigare ställt ut tillsammans i Hishult och gjort ett gemensamt modelljobb för klädmärket Hope.

Tre generationer, som valt konstnärsbanan och som arbetar nära varandra, med uttryck och tekniker som skiljer sig åt, men som ändå har gemensamma noder.

Eva Lange utgår ofta från naturen, som omvandlas genom hennes blick och händer till minimalistisk skulptur, med glimten i ögat och med en vald imperfektion, något som bryter av och hindrar blicken från att snabbt glida över skulpturerna, förhindrar en enkel avscanning. De tunga materialen möter de sköra, alabastern, gipset. Hennes ateljé är täckt av en dimma av vitt damm, från det fysiska skapandet av de ofta mjuka formerna. Den förrädiska enkelheten som bär med sig minnet av det fysiska, skulpturala arbetet. En skir ring i alabaster möter den svarta bronsens tyngd, naturens rörelser och förändringar som förevigas som former.

Humlan Langes grundsten är en nästan tidlös gestalt, en symbol för en tid och ett varande, en plats, ett tillstånd, som varar så kort men ändå för alltid. Hennes figurer upprepas, som skulpturer och som målningar, som ikoner och som atomer som formar komplexa mönster och formationer. Det finns flera gestalter i Humlan Langes målningar och objekt, men “flickan” kan upplevas som konstanten. Ofta är ansiktena förvillande lika – är det ett upprepat porträtt eller en arketyp som multipliceras i en värld där “flickan” är normen, utgångspunkten för världen? Humlan Lange målar också samtida ikoner, men snarare än en pietà är det en hyllning till den universella relationen mellan mor och barn. Människorna i Langes måleri är ofta klädda i kläder som minner om en annan tid, en förlorad värld.

Inez Jönsson utforskar mötet mellan måleri och hantverk. Hennes färgskala är toner av svart och vitt, eller textilier färgade med det som finns i den svenska skogen. Verken är på samma gång målningar och en blinkning till traditionella hantverk inom trä och textil. I flera verk arbetar hon med vävtekniker där hon adderar material och på så vis skapar minimalistiska former. I de exakta strecken gömmer sig också en lek med perfektionen. Det vi först ser som spikraka linjer är medvetet sneda, de skevande formerna stör den strama minimalismen. Jönssons arbeten för tanken till den nu ofta framhållna buddhistiska filosofin wabi-sabi, att skönheten finns i det ofullständiga, det icke-perfekta och i att immanensen gör sig påmind.

Eva Lange är född 1935 och utbildad på Konstfack och Kungliga Konsthögskolan i Stockholm. Hon är ledamot i Kungliga Konstakademien, hon har ställt ut separat och i grupp i Sverige och internationellt, bland annat på Moderna Museet och Millesgården, hon har gjort flera offentliga verk, bland annat för Karolinska Institutet och hon är representerad i Moderna Museet, Nationalmuseums och Göteborgs Konstmuseums samlingar.

Humlan Lange är född 1957 i Stockholm och utbildad på Kungliga Konsthögskolan i måleri och muralmåleri och på Konstfack i textil, och i väv på Handarbetets vänner. Hon har ställt ut separat och i grupputställningar i Sverige och ett flertal gånger i Japan, där hon bodde en period. Hon har gjort flera offentliga gestaltningar, bland annat för Stockholm stad och Stockholms och Uppsalas landsting. Hon är representerad i Statens konstråds samling och Västerås konstmuseums samling med flera.

Inez Jönsson är född 1989 i Stockholm och utbildad på Kungliga Konsthögskolan, där hon tog examen 2017. Hon har sedan dess ställt ut i grupp och separat på Belenius, på mässan Chart i Köpenhamn, på Hishult konsthall med Humlan Lange och Eva Lange och hon är representerad i Norrköpings konstmuseums samling. 2020 gav Kungliga Konstakademien Inez Jönsson Vera och Göran Agnekils Stipendium för yngre konstnärer.

/Katarina Sjögren, 2020

——————

Three generations of artists in an exhibition. Eva Lange is the mother of Humlan Lange who is the mother of Inez Jönsson. They share a studio space in the royal Haga Park in Stockholm and they have previously exhibited together in Hishult in the south of Sweden. They have also done a modelling job for the clothes brand Hope.

Three generations of women, all of whom have chosen art as a profession and who work close to each other, with expressions and techniques that at the same time stand apart and have common ground.

Eva Lange’s work often depart from nature, nature reimagined and reshaped through her eyes and hands into minimal sculpture. The sculptures have something of a tongue- in-cheek attitude, with imperfection as a hindrance for the eye to quickly scan over the work. Heavy materials meet the fragile, bronze meets alabaster and plaster. Her studio is covered in a fog of white dust, created in the physical making of the, often, soft shapes. A sheer ring made of alabaster meets the heaviness of the bronze, the movements and changes in nature immortalized as shapes.

The foundation for Humlan Lange is an almost timeless figure, a symbol of time and being, a place and a condition that lasts so briefly but still forever. Her figures are repeated as sculptures and as paintings and icons, as atoms shaping complex patterns and formations. There are many figures in Humlan Lange’s painting, with the “girl” as the constant. The faces are often confusingly alike – is it a portrait or an archetype multiplied in a world where the “girl” becomes the norm, the starting point for the world? Humlan Lange also paints contemporary icons, but rather than Pietàs they are a celebration of the universal relationship between mother and child. The characters in Lange’s paintings are often dressed in clothes that evoke the memory of a time lost.

Inez Jönsson explore the meeting between painting and craft. Her colour scheme is based on shades of black and white, and textiles dyed with what you can find in the Swedish forests. The works are at the same time paintings and a nod to traditional crafts within wood carving and textiles. In many of the works she combines weaving techniques, where she adds material, creating minimalist shapes. In the exact lines, a play with perfection is hidden. What we first perceive a completely straight line is intentionally crooked, the skewed shapes interrupt the strict minimalism. Jönsson’s work bring to mind the now much appreciated Buddhist philosophy of wabi-sabi, where beauty is perceived to be found in the incomplete, the non-perfect and in the immanent.

Eva Lange is born in 1935 and educated at the Konstfack University College of Arts, Crafts and Design and at the Royal Institute of Art in Stockholm. She is a member of the Royal Academy of Art in Sweden and she has exhibited regularly in Sweden and internationally, among other at the Moderna Museet and Millesgården. She has created many public art works, among others for the Karolinska Institute and she is represented in the collections of the Moderna Museet, the National Museum and Gothenburg Art Museum.

Humlan Lange is born in 1957 in Stockholm and is educated at the Royal Institute of Art, in painting and in mural painting techniques, at Konstfack University College of Arts, Crafts and Design in textiles and at Handarbetets vänner in weaving. She has exhibited regularly in Sweden and also in Japan, where she lived for a period of time. She has created many public art works for among others Stockholm City and the county of Uppsala and Stockholm. She is represented in the collections of the Public Art Agency in Sweden and in Västerås Art Museum, among others.

Inez Jönsson is born in 1989 in Stockholm and is educated at the Royal Institute of Art, from where she graduated in 2017. She has since exhibited in group shows and solo exhibitions at Belenius, at Chart art fair in Copenhagen and at the Hishult Art Centre (with Humlan Lange and Eva Lange). She is represented in the collection Norrköping Art Museum. In 2020 she received the Royal Academy of Art’s Vera and Göran Agnekils Scholarship for younger artists.

/Katarina Sjögren, 2020

More about this exhibition