Carl Michael Lundberg
Text by Linus Elmes
(English below)
De bästa samhällsskildrande bildmakarna återuppfinner ständigt motivet genom användandet av narrativ. De konsthistoriska exemplen är många. I en mycket snabb sammanfattning från medeltid till samtid utgör Carl Michael Lundbergs nya arbeten därför en logisk fortsättning av Albertus Pictors kyrkomåleri, Diego Riveras muraler och Faith Ringgolds vardagliga betraktelser av livets enklaste ritualer i Harlem genom att hans bilder, liksom deras är förankrade i observationer och stöpta i historieberättandets form.
Verken i utställningen kretsar vid första anblicken kring Lundbergs självvalda exil i Karbenning utanför Norberg i norra Västmanland. Motiven är ofta stilleben från ateljén eller skildringar från hemmet och sällan avbildar de något längre bort än tågstationens väntsal i Fagersta, dit Lundberg beger sig för att handla, äta en Pizza och besöka psykiatrin.
Så långt kan vi se hans målningar som ett socialpolitiskt projekt, en redogörelse av tillståndet i nedmonteringarnas och privatiseringarnas samtid i det post-industriella lokalsamhället. Men precis som med smaskiga dagboksnoteringar är det inslagen av minnesbilder, fragment från barndomen och referenser till konstnärskollegor och författare i verken som bidrar till att nyansera, brodera ut och förtäta Lundbergs berättelse. Genom att ställa Ingeborg Bachman mot en fågel utanför fönstret eller Olof Palme mot ett cykelskjul levererar han ett brinnande relevant tidsdokument.
-------
Throughout art history painters interested in social depiction have found ways to reinvent the motif through the use of narrative. Carl Michael Lundberg's new body of works is a logical continuation of what quickly could be done as a summary of the time span form the middle ages until the present, comprising the religious imagery of Albertus Pictor, Diego Rivera's murals or Faith Ringold's every day envisagement of life in Harlem and its most basic rituals. Like his predecessors above, Lundberg's paintings are anchored in observations and casted in the mold of storytelling.
Lundberg's new works revolves around his self-elected exile in the small village of Karbenning outside Norberg in the north part of Västmanland and many of them are still-lives from his studio or interior depictions of his home, only rarely and as an exception they introduce a reality further away than the train station lounge room in Fagersta where Lundberg goes regularly to get his provisions, eat a Pizza and attend the psychiatric clinic.
To this point, his paintings can be understood as a socio-political project, a report of the state of things in the post-industrial local community where he lives and works at the age of Goldman-Sachsification and privatization, but that would be a harsh simplification. Lundberg is more subtle and nuanced in his fragmented use of references, memories and inter-textual allusions. His real genius lays within his capability of a non-hierarchical indifference to his compositions. That is in the end what makes it not only possible but also credible and relevant to counterpoint Ingeborg Bachman with a bird outside a window or portray Olof Palme as a hovering ghost above a bicycle shed.
