B: painting myself back to Y: Leif Elggren

A Blind Seeing

by Camilla Larsson

In an essay written in 2017, Leif Elggren described how his work with the colours yellow and black "generated new means to look upon the world". In 2022, I curated the group exhibition Their happiest days were the dark and vast days of rain, which was conceived around the idea of treating the artists as spectators. Elggren took part with the painting series Black: To paint myself back to Yellow (2021). These abstract paintings are just as open for interpretation as they are concrete – a meditation on the meeting between the brightest and darkest of colours. This text will combine themes from that exhibition with new strands in order to frame Elggren’s work by discussing how the relations between human sight, blindness, and visionary work have been understood in visual art, literature, and philosophy.

For Their happiest days were the dark and vast days of rain I proposed that we see the artists as spectators. I argued that they observe the world, and that their artworks can be understood as comments, reactions, or proposals about other worlds. Alongside artworks by eight other artists, Elggren participated with his series of paintings, which deal with the function of sight; or rather, which use experiences of vision loss in the centre of the visual field caused by the gradual degeneration of the light sensitive cells under the macula lutea. Since 1977, Elggren has been interested in and often used the combination of the colours black and yellow, as found on road signs, adhesive tape, patterns, symbols, and in nature. It is a combination where the two colours are placed side by side to create an apparent contrast that signals danger. Danger of what has been created by humans and in nature. When Elggren’s own vision failed he started to experiment with other kinds of combinations of the two colours. The painting series Black: To paint myself back to Yellow consists of black paint that is covered with transparent layers of yellow, gradually letting the yellow paint appear visually. 

The physical sense of seeing is highly regarded in today’s Western world, but in old myths wise people often appear as blind. Their sight has been taken away from them in exchange for a different kind of vision. The French philosopher Jacques Derrida reflects on blindness in his book Memoirs of the Blind. Derrida refers to significant instances of creation myths that are associated with blindness. A tale from the ancient Greeks makes a particularly strong impression. It describes the origins of drawing. Pliny the Elder relates how the daughter of the potter named Butades, in a gesture of desperation, captures the memory of her loved one the night before he will leave for war by tracing his shadow on the wall. In this early historical account of drawing, light, blindness (in this case a turning away), memory, and loss are all components of the origin of art.

Could the time-consuming and repetitive application of thin layers of paint – made almost automatically as in a personal ritual performed over and over again, as Elggren describes his method – be understood in this way? The nearly blind act allows the colour to react on the paper, creating images beyond what we already know. When repeating the act of the painter, by closely examining each and every one of the twenty-plus exhibited paintings, you find yourself as a spectator filled with exalted feelings. You are in a perfect now, able to see the world anew. 

If Derrida finds blindness in Greek mythology, the Turkish author Orhan Pamuk, in his novel My Name is Red, finds blindness in the Middle Ages. Pamuk tells a story of love, passion for artmaking, and a rivalry between Western and Eastern ways of depicting the world. The love story is set among the Ottoman miniaturists working for the Sultan Murat III, and we learn that the painters were given the status of genius after painting in a small-scale over such an extensive period of time that they lost their sight. In the state of blindness, the painters reach a master level, depicting the world as it appears according to God, not as it appears in the sight of humans. History has taught us that ideas of wisdom and genius have been a way of excluding many and praising only a few. Still, Derrida’s meditation on wise people and Pamuk’s interest in artistic genius can be read as ways of grasping what it means to create, as a search for ways to reach beyond what is already known. That is a challenge every artist is free to accept. 

The French author and film maker Marguerite Duras, known for staring human trauma in the face, guided my work with curating Their happiest days were the dark and vast days of rain in the summer of 2022. The title of the exhibition was borrowed from her book L'été 80 [Summer 80], a collection of ten columns written in the summer months of 1980. Before being collected and published together as a book, the columns were commissioned by the French newspaper Libération. The assignment was simply formulated: write about what interests you and which does not appear in the regular news flow. Duras’s columns contain sharp comments about the famine in Uganda, about Afghanistan (which is about to be erased from the world map), and about the shipyard workers’ strike in Gdansk, Poland. Duras also weaves in thoughts about the weather at the French seaside resort where she resides during the summer. The weather degenerates into rain, storms, and heat. She not only watches the tourists and comments on the world situation, but she also observes a group of children and their summer camp leaders who play on the beach below her house.

In the columns, small things in everyday life are intricately intertwined with larger political events, just as they are connected in life itself. And just as life is, Duras does not give in to what is painful. She rather exposes the pain; stays at the point of pain and affirms feelings as if she were waiting and desiring an approaching apocalypse. In the affirmation of the catastrophe there is a paradoxical ease, a liberation. Because when everything is over, nothing more terrible can happen, and everything can just start anew. The cyclical and the repetitive are the author’s most essential modus operandi. Duras sees events that took place in 1938 repeated in the summer of 1980. And today, we can see 1980 in 2024. Politics, abuses of power, and violence return in a devastating way. But there are also cyclones that return, and which, irrespective of how they tear up the seabed, reset the life in the ocean. Unlike much of the damage and destruction that man causes.

In Summer 80, Duras observes all of her surroundings and one of the children stands out. He sees and senses the unbearable uncertainty of existence. And with the help of fables, a young camp leader tells the child about the violent sides of life. The aging author, the child and the young summer camp leader give the reader different ways of relating to life. In the book the sentence “their happiest days were the dark and vast days of rain” describes the children. The sentence binds together light and darkness, and it is also how we can understand Elggren’s series of paintings. It doesn’t seek simple answers, it doesn’t seek answers at all, but resides with light and darkness.

Parts of this text has been published in a previous version for Their happiest days were the dark and vast days of rain at Mörby Gård konst in August 2022 with the artists Simon Blanck, Nisrine Boukhari, Leif Elggren, Hillside Projects, Ida Idaida, Barbara Kozłowska, Éva Mag, Astrid Svangren & Lotta Törnroth.

Ett blint seende

av Camilla Larsson

I en essä från 2017 skrev Leif Elggren att hans arbete med färgerna gult och svart har "alstrat också ett nytt sätt att betrakta världen". År 2022 curaterade jag grupputställningen Deras lyckligaste dagar var de mörka och vidsträckta dagarna med regn. Utgångspunkten var att närma mig konstnärerna som betraktare. Elggren deltog med måleriserien Black: To paint myself back to Yellow (2021). De abstrakta målningarna är lika öppna för tolkning som de är konkreta, en meditation över mötet mellan den ljusaste och mörkaste färgen. Denna text kombinerar teman från utställningen med nya aspekter som ramar in Elggrens arbete genom att diskutera hur relationen mellan seende, blindhet och visionärt skapande har förståtts inom bildkonst, litteratur och filosofi.

För Deras lyckligaste dagar var de mörka och vidsträckta dagarna med regn föreslog jag att konstnärerna skulle förstås som betraktare. Jag hävdade att de observerar världen och att konstverken kan förstås som kommentarer, reaktioner eller förslag till andra världar. Vid sidan av konstverk av åtta andra konstnärer deltog Elggren med sin serie av målningar som utgår från seendet. Eller snarare, han använder erfarenheter av en gradvis skada på de ljuskänsliga cellerna under macula lutea som leder till synförlust i mitten av synfältet. Sedan 1977 har Elggren intresserat sig för och använt sig av kombinationen av färgerna svart och gult som återfinns på vägskyltar, tejp, mönster, symboler och i naturen. Det är en kombination där de två färgerna placeras sida vid sida och skapar en iögonfallande kontrast som signalerar fara. Faran i det som skapats av människan och i naturen. När Elggrens egen syn försämrades började han experimentera med andra typer av kombinationer mellan de två färgerna. Serien Black: To paint myself back to Yellow består av svart färg på papper täckt med transparenta lager av gult som gradvis låter den gula färgen framträda visuellt. 

Det fysiska seendet är högt värderat i västvärlden idag, men i gamla myter framstår profeter ofta som blinda. Deras syn har tagits ifrån dem i utbyte mot andra sorters seenden. Den franske filosofen Jacques Derrida reflekterar över blindhet i sin bok Memoirs of the Blind. Derrida refererar till betydande exempel på skapelsemyter som är förknippade med blindhet. En berättelse från de gamla grekerna gör ett särskilt starkt intryck. Den beskriver tecknandets ursprung. Plinius den äldre berättar hur dottern till krukmakaren Butades, i en desperat gest, fångar minnet av sin älskade genom att teckna hans skugga på väggen natten innan han ska ge sig ut i krig. I denna tidiga historiska redogörelse för teckning är ljus, blindhet, i detta fall ett bortvändande, minne och förlust de komponenter som ligger till grund för konstens ursprung.

Kan det tidskrävande och repetitiva applicerandet av tunna lager färg, utförda nästan automatiskt som i en personlig ritual som utförs om och om igen, som Elggren beskriver sin metod, förstås på detta sätt: den nästan blinda akten möjliggör för färgen att reagera på papperet och skapa bilder bortom vad vi redan känner till? När man sedan upprepar målarens handling genom att noggrant granska var och en av de över 20 utställda målningarna finner man sig själv som betraktare fylld av exalterade känslor. Du befinner dig i ett perfekt nu och kan se världen på nytt.

Om Derrida finner blindhet i den grekiska mytologin, finner den turkiske författaren Orhan Pamuk, i sin roman Mitt namn är röd, blindhet under medeltiden. Pamuk berättar en historia om kärlek, skapandets passion och rivalitet mellan ett västerländskt och ett österländskt sätt att avbilda världen. Kärlekshistorien utspelar sig bland de osmanska miniatyrmålare som arbetade för sultanen Murat III, och vi får veta att målarna fick genistatus efter att ha målat i liten skala under en så lång tid att de förlorade synen. I tillståndet av blindhet når målarna mästarnivån och kan avbilda världen som den borde se ut enligt Gud, inte som den ser ut i människans ögon. Historien har lärt oss att föreställningar om visdom och genialitet har varit ett sätt att utesluta många och hylla några få. Ändå kan Derridas meditation över vishet och Pamuks intresse för konstnärlig genialitet läsas som ett sätt att försöka förstå vad det innebär att skapa, att söka efter sätt att nå bortom det som redan är känt. Det är en utmaning som varje konstnär är fri att anta.

Den franska författaren och filmskaparen Marguerite Duras, känd för att se mänskliga trauman i vitögat, vägledde mig i mitt arbete med Deras lyckligaste dagar var de mörka och vidsträckta dagarna med regn sommaren 2022.Titel på utställningen är lånad från författarens bok L'été 80 [Sommaren 80]. Det är en samling med tio krönikor som skrevs sommaren 1980. Innan de publicerades tillsammans i en bok gavs de ut av den franska tidningen Libération, som även var beställaren. Uppdraget var enkelt formulerat: skriv om det som intresserar dig och som inte dyker upp i det vanliga nyhetsflödet. Duras krönikor rymmer skarpa kommentarer om svälten i Uganda, om Afghanistan, som håller på att försvinna från världskartan, varvsarbetarnas strejk i polska Gdansk. Duras väver även in funderingar om vädret på den franska badorten hon befinner sig på när hon skriver. Vädret urartar i regn, stormar och hetta. Hon betraktar inte bara turisterna och kommenterar världsläget, utan hon iakttar även en grupp kollobarn och deras ledare som håller till på stranden nedanför hennes hus.

I krönikorna sammanflätas på ett intrikat sätt det lilla i vardagen med storpolitik, precis som det hänger ihop i självaste livet. Och precis så som livet är, väjer inte Duras för det smärtsamma utan blottlägger det. Hon uppehåller sig vid smärtpunkten och bejakar känslor som om hon begärde en annalkande apokalyps. I bejakandet av katastrofen finns en paradoxal lätthet, en befrielse. För när allting är över, kan inget mer hemskt hända. Då kan allt bara börja om. Och det cykliska och repetitiva är författarens yttersta modus. Duras ser händelser som utspelade sig 1938 upprepas i sommaren 1980. Idag kan vi se 1980 i 2024. Politik, maktmissbruk och våld återkommer på ett förödande sätt. Men även cykloner återkommer, som oavsett om de river upp havsbottnen bär på en förmildrande omständighet för att naturens våldsamhet också ställer tillrätta. Till skillnad mot det som människan orsakar.

I Sommaren 80 iakttar Duras inte bara sin omvärld, utan ett av barnen skiljer ut sig och blir föremål för en påhittad berättelse. Han ser och förnimmer existensens olidliga ovisshet. Och en ung ledare talar med hjälp av påhittade sagor med barnet om tillvarons våldsamma sidor. Den åldrande författaren, barnet och den unga kolloledaren ger läsaren olika sätt att förhålla sig till livet. I boken är det raden - deras lyckligaste dagar var de mörka och vidsträckta dagarna med regn - som beskriver barnen. Meningen binder samman ljus och mörker, och det är så vi kan förstå Elggrens måleriserie. Den söker inte enkla svar, den söker inga svar alls, utan uppehåller sig vid ljus och mörker.

Delar av denna text har publicerats i en tidigare version för Deras lyckligaste dagar var de mörka och vidsträckta dagarna med regn på Mörby Gård konst i augusti 2022 med konstnärerna Simon Blanck, Nisrine Boukhari, Leif Elggren, Hillside Projects, Ida Idaida, Barbara Kozłowska, Éva Mag, Astrid Svangren & Lotta Törnroth.